Ledbruten och oerhört lycklig!
Jag hade ett löfte till mig själv vid nyår, jag uttalade det inte, och jag har inte sagt det till någon. Men jag har haft det inom mig. Det är att jag lovade mig själv att jag 2012 ska tänka, iaf lite mer, på mig själv. De senaste 3åren så har jag i princip bara varit mamma, och jag har på sista tiden kännt litegrann att ja tappat bort den där "Carron" lite på vägen. Så lite ändring krävs det på den fronten. Det har väl gått relativt bra sedan nyår tror jag. Jag har åtminstone både vart på bio en gång och bett om barnvakt några timmar vid ett tillfälle, bara för att få vara. ;) - Det tar sig. Det är häftigt att det är så lite som krävs för att det ska kännas bättre!
I Lördags, så lovade jag mig själv en sak till. Det blev som ett sorts extra nyårslöfte. Det är att jag inte ska säga nej till något som F önskar/ber mig om (i mån om tid och att det är genomförbart, givetvis), som gäller att vara med och göra fysiska saker, såsom lekar där man klättrar, rör sig mycket, och så. Alltså, jag ska inte säga nej bara för att jag inte orkar. För grejen är den att eftersom fysiska aktiviteter är väldigt ansträngande för mig, så säger jag, inte alltid såklart, men ofta nej, rent instinktivt. Bara för att jag vet att det är jobbigt, eller i vissa fall för att jag tror att jag inte kan det hon ber om, innan jag ens provat. Så jag har lovat mig själv att bättra mig med det. För jag vet hur glad F blir av att -jag- gör saker med henne, och inte bara hänger med vid sidan och tittar på, peppar och skrattar, när hon gör allt det roliga med någon annan. Så jag har lovat mig själv, att ber hon mig om något, så ska jag alltid försöka, innan jag svarar att jag inte kan eller att det inte går.
Så det är två viktiga löften, och hålls dem så kan mitt/vårt liv förhoppningsvis bli än mer glädjefyllt!
Det sista löftet, kom i mitt huvud i Lördags, och jag har sedan dess gått ut hårt. I Lördags så började F dansskola, men där behövde jag inte göra så mycket, eftersom att föräldrar inte fick vara med. ;) Det gjorde i och för sig inget alls, för de var jättemånga barn, och en del som F känner. Hon tyckte det var skoj! Hon ser redan fram emot nästa Lördag! - På Lördagseftermiddagen så promenerade jag, min mor och F till Tjärnen, mitt i Varbergaskogen, och skulle åka skridskor. F bad mig inte om att åka skridskor, jag tror att det till och med i hennes värld är att ta klivet lite väl långt, haha. Men hon bad mig att rulla omkring med rullstolen ute på isen och hjälpa henne, så det gjorde jag. SÅ mysigt hade vi, och jätteduktig var ungen på att åka. Vi gjorde som när hon var liten och skulle lära sig gå. Jag var en bit bort och sträckte ut armarna och hon åkte till mig, gick hur bra som helst. Och efter en stund så sa hon till och med "mamma, jag behöver inte åka till dig, åk bara här bredvid mig så åker ja lite själv!" <3
Min isprinsessa.
Jaa, jag tycker det är extremt roligt att fota, det är tur att min dotter
tycker det är åtminstone lite roligt att spexa. <3
Jaa, jag tycker det är extremt roligt att fota, det är tur att min dotter
tycker det är åtminstone lite roligt att spexa. <3
I Söndags så kom nog det ultimata testet för att se om jag skulle tänka/göra som jag hade bestämt. Vi skulle spendera eftermiddagen på Lek&Bus-Landet. Nu var frågan, skulle jag bli en bredvidsittare, eller skulle jag vara med i leken och göra både mig själv och min unge lyckligare? - Det slutade med att jag följde med upp i varenda klätterställning, svischade nedför varenda rutchkana ,åkte alla månbilar, och hoppade i varenda bollhav hon bad mig om! GISSA OM HON VAR GLAD! Det är -min- mamma, jag ska leka med -min- mamma.
Nu idag har jag så ont i varenda del av kroppen, så att jag stundtals inte vet vart jag ska göra av mig själv. Men det är det lätt värt, så mycket roligare som vi hade. Visst, vissa klättermoment var jag beredd att ge upp, och ibland kom nästan en tår, för att det var så jobbigt. - Men i det läget, så ska ni se framför er, att en våning upp i klätterställningen så sitter är en överlycklig 3åring, som gång på gång utropar "Kom igen mamma! Det går bra mamma, det ser jag, du kan! Braaaa mammaaaa!" <3 Älskade, goa, omtänksamma skitunge! - Ska det inte vara mammor som peppar sina 3åringar i sådana lägen?! (Vilket jag självfallet gör, men just nu behövde jag jue inte direkt det eftersom hon var uppe fem minuter innan mig..) Jag är så förundrad över hennes enorma hjälpsamhet, och att hon verkligen vill att jag ska känna mig delaktig!
Att vi dessutom var där, med två nära vänner till mig, och deras son, som jag bara haft sporadisk kontakt med det senaste året, gjorde jue att jag även jobbade på löfte 1, samtidigt! Heja mig!
En av de små rutchkanorna, det blev så suddiga bilder i de stora.
Mys i bollhavet, mellan alla galna klätterturer, som är svåra att fånga på bild.
(Ännu svårare när fotografen är samma person som förväntas fånga mig om jag faller. ;) )
Imorse så hade jag sådan träningsvärk, så att jag knappt höll på att ta mig ur sängen, men det gjorde jag som tur var. Vi kom iväg på Miniröris, som alltid. Och jag chockade både andra föräldrar, ledarna och framför allt min dotter när jag deltog i hela programmet... -stående-. Vi är jue där i princip varje Måndag, och jag brukar alltid bara vara med på vissa saker, och då oftast sittande eller på knä, eller så sitter jag bredvid och ler och vinkar, typ. Men idag var jag delaktig på ett helt annat sätt. Hon som håller i det, hon har kännt mig sedan F var kanske 2 månader, och till och med hon stannade av i vad hon gjorde, tittade på mig och utbrast "Bra Carro!"
Min unge utropade "Jag kan göra give me five, med -min- mamma!" <3
Jag märker att de här två tankesätten redan förändrat mitt liv, så positivt.
Både jag och barnet mår bra av det! - Ja, nu får vi jue bortse träningsvärken. ;)
Stor rädsla.
En sak är lite ironisk. Jag har alltid haft en tanke gnagandes i mitt huvud "Filippa ska inte lida för att hon har en funktionshindrad mamma! Hon ska minsann inte få göra mindre saker än något annat barn, mitt funktionshinder ska inte få hämma henne.." - Istället har det blivit så att jag allt oftare får kommentarer som "Filippa får jue göra-mer- än de flesta andra barn" - Man kan lätt konstatera att jag gör rätt mycket för att motverka min största rädsla?
Vissa saker klarar jag inte, och ganska många saker är grymt mycket svårare för mig än för andra mammor. Jag har däremot aldrig låtit det sätta käppar för F. Önskar hon något, och jag vill/tycker att hon ska få göra det, så är det väldigt sällan som jag svarar att jag inte kan. Allt går att lösa. Antingen så måste jag bara anstränga mig lite mer än andra föräldrar, eller, i vissa fall, så måste jag be någon annan om hjälp. Men jag ser oftast till att det blir gjort.
Det går att skriva så mycket om detta känner jag. Det orkar jag inte, så låt oss ta ett, enkelt, men klockrent exempel. Vi befinner oss på Öppna-Förskolan. Där finns ett vattenleksrum. Ett vattenleksrum som min unge har kommit sig att älska. You can't blame her, det är liksom ett rum med golvbrunnar, stort hadnfat med tre kranar, en står låda full med skojiga leksaker och våtrumstapet, där man får blöta ned hur -mycket man vill. Där vill min dotter vara ofta, helst bosätta sig, tror jag.
På/avklädning är ett av de moment som är ansträngande för mig, så jag kan känna att det vore enklast att bara svara "Nej, jag orkar inte hjälpa dig med det, du får leka med något annat.." - Att torka blöt unge/blött golv och fixa upp efter leken, det är jue inte heller jätteenkelt. Så jag borde helt enkelt säga stopp. Nu råkar det jue vara så, att det är ännu mer ansträngande att lyssna på en 3åring, som i två timmar tjatar om att hon minsann -vill- in i vattenrummet..
Så vi tar alltid med badkläder och foppatofflor, (bara genom att förbereda sig där, så har jag jue eliminerat en stor del av det "jobbiga"..) utifall att viljan att plaska skulle infinna sig. När frågan kommer, så hjälper jag henne att byta om, och sedan är hon inne och leker på ett par minuter. Då har jag haft det jobbigt i två minuter istället för de två timmars tjat det annars hade blivit. Handdukar lånar man där, leker -och- städar upp efter sig, det gör ungen själv. Och vattentorkningen kan jag be personalen om. Det enda jag behöver koncentrera mig på nu, är att titta på en glad unge som leker, den närmsta timmen. Istället för att ha en arg unge som tjatar hål i huvudet på mig, för att jag inte vill/orkar hjälpa henne? Jag kan jue lika gärna sitta där med min kaffekopp som på någon annan stol.
Jag har dock varit med om att det stuckit lite i folks ögon och blivit lite genant för en del föräldrar ibland. Då de svarat -sina- barn, "Nej.. Inte idag.. Jag orkar inte.." - Och jag då erbjudit mig att hjälpa deras barn. ;) Jag vet inte men det verkar bli jobbigt att bli erbjuden hjälp, av en funktionshindrad, ensamstående, småbarnsmamma, med något som för mig är på riktigt ansträngande, bara för att de inte orkar.
Vissa saker klarar jag inte, och ganska många saker är grymt mycket svårare för mig än för andra mammor. Jag har däremot aldrig låtit det sätta käppar för F. Önskar hon något, och jag vill/tycker att hon ska få göra det, så är det väldigt sällan som jag svarar att jag inte kan. Allt går att lösa. Antingen så måste jag bara anstränga mig lite mer än andra föräldrar, eller, i vissa fall, så måste jag be någon annan om hjälp. Men jag ser oftast till att det blir gjort.
Det går att skriva så mycket om detta känner jag. Det orkar jag inte, så låt oss ta ett, enkelt, men klockrent exempel. Vi befinner oss på Öppna-Förskolan. Där finns ett vattenleksrum. Ett vattenleksrum som min unge har kommit sig att älska. You can't blame her, det är liksom ett rum med golvbrunnar, stort hadnfat med tre kranar, en står låda full med skojiga leksaker och våtrumstapet, där man får blöta ned hur -mycket man vill. Där vill min dotter vara ofta, helst bosätta sig, tror jag.
På/avklädning är ett av de moment som är ansträngande för mig, så jag kan känna att det vore enklast att bara svara "Nej, jag orkar inte hjälpa dig med det, du får leka med något annat.." - Att torka blöt unge/blött golv och fixa upp efter leken, det är jue inte heller jätteenkelt. Så jag borde helt enkelt säga stopp. Nu råkar det jue vara så, att det är ännu mer ansträngande att lyssna på en 3åring, som i två timmar tjatar om att hon minsann -vill- in i vattenrummet..
Så vi tar alltid med badkläder och foppatofflor, (bara genom att förbereda sig där, så har jag jue eliminerat en stor del av det "jobbiga"..) utifall att viljan att plaska skulle infinna sig. När frågan kommer, så hjälper jag henne att byta om, och sedan är hon inne och leker på ett par minuter. Då har jag haft det jobbigt i två minuter istället för de två timmars tjat det annars hade blivit. Handdukar lånar man där, leker -och- städar upp efter sig, det gör ungen själv. Och vattentorkningen kan jag be personalen om. Det enda jag behöver koncentrera mig på nu, är att titta på en glad unge som leker, den närmsta timmen. Istället för att ha en arg unge som tjatar hål i huvudet på mig, för att jag inte vill/orkar hjälpa henne? Jag kan jue lika gärna sitta där med min kaffekopp som på någon annan stol.
Jag har dock varit med om att det stuckit lite i folks ögon och blivit lite genant för en del föräldrar ibland. Då de svarat -sina- barn, "Nej.. Inte idag.. Jag orkar inte.." - Och jag då erbjudit mig att hjälpa deras barn. ;) Jag vet inte men det verkar bli jobbigt att bli erbjuden hjälp, av en funktionshindrad, ensamstående, småbarnsmamma, med något som för mig är på riktigt ansträngande, bara för att de inte orkar.
Hörs snart, och gulleni, kommentera lite, va?
Man väcker inte barn!
7 Januari, tolv månaders evigt tjat om när Filippa skulle få ha sitt kalas i sitt kalashus, var över. Äntligen var dagen här, i hennes värld. I min värld så var det självklart roligt med kalas och att se ett lyckligt barn, men det var samtidigt lite sentimentalt. 3år, mitt älskade barn är 3år. Jag kan inte förstå det. Jag ska inte vara mamma till en Filippa som är 2år mer, utan numera så är jag mamma till en fantastisk tjej, som är hela 3år. Jag funderade inte så länge över det, för när jag lite sorgset, på morgonkvisten, tittade på F och sa "Var är min 2åring?" - Så tittade hon på mig med tindrande ögon och svarar lyckligt, "Men mamma, dä ä ju ja, ja har ju fyllt 3 nu, knäppskalle!" <3
Hon/vi hade i alla fall en underbar dag, med massor av gott fika, många fina gäster, runt 30 personer blev vi, vill passa på att tacka alla som kom. Jag tackar både från mig, och självklart från dottern min, som var jätteglad att alla kom, jätteskoj att det blev så många vänner till henne! Naturligtvis är hon glad för alla presenter, -men- det blev lite mycket för henne. De sista paketen tyckte hon nästan var jobbigt att öppna. ;/ En av de stora nackdelarna med att fylla två veckor efter jul.
Dagen uppfyllde helt klart hennes förväntningar, och hon somnade lycklig, lite senare än vanligt. Skönt att dagen slutade så bra för henne i alla fall, det kunde man nästan inte tro vid halv 8 på morgonen, när jag och Gusti smög in i hennes rum, med paket och sjöng "Ja må hon leva..." - Då satte hon sig upp i sängen, började gråta, slå omkring sig och skrika "Duuummaaa maammaaa, man väcker inte barn!"
Kunde hon fått en bättre tårta på sitt kalas?
Hon äter inte tårta, men det hör inte hit!
Hon är grym på att blåsa ut ljus.
Här sitter hon och myser, i sin härliga One-piece, som Birna sytt.
Det var även hon som bakade/dekorerade tårtan, bakade småkakorna,
-och- tog typ 80 fotografier, på kalaset. All kärlek till dig, underbara människa!
Numera leker Filippa doktor typ 5 gånger om dagen, minst sagt uppskattad present! <3
Mormor tog hem jackpotten, prinsessklänning och klackskor!
Men nu har den där Birna varit framme igen.. Klart att en -gigantisk-
Hello-Kitty går hem?
Nu ska jag smyga in i min säng och lägga mig bredvid min dotter,
som förhoppningsvis somnat om där efter att hon vaknat av en mardröm.
- Vi hörs.
som förhoppningsvis somnat om där efter att hon vaknat av en mardröm.
- Vi hörs.
Denna vintern är gjord för oss.. ?
Åh, denna vintern, den är nog gjord för mig.
Jag och Filippa får ut så mycket mer av denna vintern än vad vi brukar(och mer än vad jag normalt sett brukade få, de typ 15 vintrarna innan Filippa kom till världen...) få annars. Jag tror även att vi denna vintern får ut mer än de flesta andra, i allmänhet. För medans de flesta andra bara går runt och muttrar och är bittra över den uteblivna snön, så är vi glada och fortsätter att njuta av plusgraderna och barmarken. När sedan snön bestämmer sig för att komma på en kortvarig (det är jue iaf vad det har blivit hittills..) visit, så är alla fortfarande bittra, för "den kommer jue blaska bort fortare än den kom!"
Det är DÅ som jag och min dotter passar på att -njuta-. För i små mängder och korta tider, så kan till och med jag uppskatta snön! Min dotter uppskattar den mycket. Hon är inte ledsen när den försvinner, "för då kan mamma rulla bra!", men hon tar vara på den snö som kommer!
Den 7 December, så var det snö första gången i år.
Det var inte mycket, men vi fick ihop till en liten snögubbe.
"Vad heter snögubben Filippa?" - "HON heter Alexandra!" <3
Vi kämpade oss själva till lekparken en bra bit bort, i snöyra, den dagen.
Och vi hade inte införskaffat någon pulka ännu, och bebispulkan har visst krympt
sedan förra året minsann. ;) - Men vill man åka, så är alla sätt bra!
"Mamma titta, jag håller balansen!"
Dagen efter så var snön kvar och pulkan införskaffad! - Röd, på begäran!
Lycka är: när man springer på en dagiskompis i pulkabacken. <3
"Håll i dej nu Findus så ska jag dra upp dej försiktigt!" <3
Det är svårt för mig med snö, men det ändrar inte det faktum att jag tycker
att det är grymt skoj att åka pulka! Vi konstaterade dock att den nyinköpta pulkan
var aningens för liten om man skulle åka två stycken.
... Som sagt.
Den 1 januari, så kom det snö igen, och denna gång lite mer än förra gången.
Tomten var även snäll och kom med en gemensam present till mig och dottern.
En dubbelpulka, weeei vad det gick. Och vi med åkare fick lite bättre med plats också!
Caroline & Filippa - Wintermode.
Lycklig unge. Det gör mig varm inombords.
Man orkar inte hur mycket som helst? <3
Jag och Filippa får ut så mycket mer av denna vintern än vad vi brukar(och mer än vad jag normalt sett brukade få, de typ 15 vintrarna innan Filippa kom till världen...) få annars. Jag tror även att vi denna vintern får ut mer än de flesta andra, i allmänhet. För medans de flesta andra bara går runt och muttrar och är bittra över den uteblivna snön, så är vi glada och fortsätter att njuta av plusgraderna och barmarken. När sedan snön bestämmer sig för att komma på en kortvarig (det är jue iaf vad det har blivit hittills..) visit, så är alla fortfarande bittra, för "den kommer jue blaska bort fortare än den kom!"
Det är DÅ som jag och min dotter passar på att -njuta-. För i små mängder och korta tider, så kan till och med jag uppskatta snön! Min dotter uppskattar den mycket. Hon är inte ledsen när den försvinner, "för då kan mamma rulla bra!", men hon tar vara på den snö som kommer!
Den 7 December, så var det snö första gången i år.
Det var inte mycket, men vi fick ihop till en liten snögubbe.
"Vad heter snögubben Filippa?" - "HON heter Alexandra!" <3
Vi kämpade oss själva till lekparken en bra bit bort, i snöyra, den dagen.
Och vi hade inte införskaffat någon pulka ännu, och bebispulkan har visst krympt
sedan förra året minsann. ;) - Men vill man åka, så är alla sätt bra!
"Mamma titta, jag håller balansen!"
Dagen efter så var snön kvar och pulkan införskaffad! - Röd, på begäran!
Lycka är: när man springer på en dagiskompis i pulkabacken. <3
"Håll i dej nu Findus så ska jag dra upp dej försiktigt!" <3
Det är svårt för mig med snö, men det ändrar inte det faktum att jag tycker
att det är grymt skoj att åka pulka! Vi konstaterade dock att den nyinköpta pulkan
var aningens för liten om man skulle åka två stycken.
... Som sagt.
Den 1 januari, så kom det snö igen, och denna gång lite mer än förra gången.
Tomten var även snäll och kom med en gemensam present till mig och dottern.
En dubbelpulka, weeei vad det gick. Och vi med åkare fick lite bättre med plats också!
Caroline & Filippa - Wintermode.
Lycklig unge. Det gör mig varm inombords.
Man orkar inte hur mycket som helst? <3
Nu dagen efter så har typ allt blaskat bort igen, så nu får vi kanske njuta av barmark och framkomlighet ett tag. Vi hoppas dock på lite mer snö innan dagisjullovet är slut, vi vill gärna hinna med någon snögubbe och kanske lite pulkarace, tillsammans med vårt stundande Göteborgsbesök!
Gott Nytt År allihop!
Gott Nytt År allihop!
