Frihet och sommarlov!
Idag, klockan 13.30.
Nu de senaste dagarna, så har jag, och vissa i min närhet jobbat hårt påatt öka min och Filippas frihet!
Känns bra, känns mycket bra, jag vill tacka J, en fin vän som gillar att fixa och trixa, och därför klarar av att göra verklighet av mina idéer, tankar och önskningar.
"Kattfönster" - Så att man både kan vistas på den inglasade balkongen, och andas, på samma gång.
Barnsadel - Så att jag och Filippa kan ta oss runt. <3
En annan sak som gav oss en hel drös med frihetskänslor, det var när jag, Filippa och mormor utforskade skogen. Då insåg vi att det var mycket bra stigar till ställen, som gjorde att man, med lätthet, kunde ta sig fram med rullstol. Så vi gick till "den lilla sjön", som vi kallar den. Där hade vi supermysigt. Lekte i regnet, plaskade, busade och fångade "Gjod-Dyngloj! <3
Filippa och mamma - I Friheten.
Filippa leker.
Filippa och mormor plaskar med stora pinnar.
"Lippa ha sångat Gjod-Dyngloj!" <3
Idag är första dagen på Filippas 6 veckor långa dagisledighet. Det regnar. Jag väntar på att potatisen till moset ska koka färdigt. Filippa springer mellan en teckning hon målar, och "Fiffi" på teve. I eftermiddag så blir det födelsedagskalas för bästa kusin Paula, det ska bli mycket mysigt! Innan det, hade vi tänkt att åka på cykeltur, men vi får se om vi hinner det, vi sov alldeles för länge. Men det får man unna sig när det blir så sena kvällar!
Uppdatering: Idag, klockan 22.08
Vi har haft en fantastisk dag. Sen kväll för lilltjejen igen blev det. Och dagen avslutades tyvärr med lite tårar och förtvivlan från hennes sida. Jag ville, i väntan på bussen hem, visa henne en "Open Art"-grej. Trodde hon skulle uppskatta det och skratta, men hon blev upprörd. Så den efterföljande halvtimmen så upprepade hon:
Uppdatering: Idag, klockan 22.08
Vi har haft en fantastisk dag. Sen kväll för lilltjejen igen blev det. Och dagen avslutades tyvärr med lite tårar och förtvivlan från hennes sida. Jag ville, i väntan på bussen hem, visa henne en "Open Art"-grej. Trodde hon skulle uppskatta det och skratta, men hon blev upprörd. Så den efterföljande halvtimmen så upprepade hon:
"Lippa tycke om gubben som hängej i lyktstolpen, mi måtte ta ner han, mi kan inte gå srån han! Ja mill ta hem han!"
<3
Trevlig Midsommar!
Nu är det sommar!
En sak som Filippa lärt sig sedan jag bloggade sist:
Att cykla! :D
Hon är så duktig min snuttunge! "Titta mamma, nu ska ja cykla sottaje!"
Nu var det längesedan jag skrev. Haft mycket i huvudet, men inte vetat hur mycket av det som jag vill dela med mig utav. Sedan någonstans mitt i alltihop, så kom sommaren, besök och massa roliga saker att göra. Nu senast har F vart sjuk, haft ögonfluss någon vecka. Men nu är hon pigg igen och på dagis. Nu är det jag som är hemma och känner mig jättekrasslig. Så emellan att jag typ bara orkar sova, så ska jag försöka att få ned ett litet inlägg.
En del av det ni missat:
Första delen av Familjen Thuring's sommar 2011.
Förutom detta, så vill jag stolt berätta att vi har varit på 2,5årskontroll! Filippa mätte 91cm över havet och var 14,2kg tung. Gjorde allt vad hon skulle, plus -mycket- mer, sköterskan log och sa att vi kunde komma tillbaka på 6årskontrollen, för 4årskontrollen var redan "avklarad". Stolt man blir! Duktiga, fantastiska, underbaring!
Komplimangerna till/om henne och hennes personlighet fortsätter att droppa in, både från främlingar och välkända. Det är fint att höra att det inte är bara jag, i min lilla mammabubbla som är stolt över henne, utan att andra också uppfattar att hon är duktig. Jag blir jättestolt, och Filippa blir glad och säger "tack så mycket!" <3
En utav komplimangerna vi fick för några veckor sedan var:
"Carro, jag tänkte på en sak idag som jag faktiskt inte tänkt på innan, Filippa kollar verkligen av dig, med jämna mellanrum, så att du klarar dig, eller om du behöver hjälp eller så. Vissa saker hjälper hon till och med till med utan att du ens behöver be om det. Så har det kanske varit hela tiden, men det slog mig verkligen nu. Det är inte vanligt hos så små barn. Det är en fin egenskap."
Det är en sak som jag inte reflekterat så mycket själv över, det bara sker liksom, en del av livet. Men det är så roligt att höra, att andra uppfattar det som någonting positivt att växa upp med en funktionshindrad mamma. I början tyckte jag jue synd om min dotter, att hon fick hjälpa till så mycket, att hon liksom var tvungen att vara så mycket duktigare än andra barn i samma ålder. Nu på senare tid, så har även jag själv vänt på det och börjat se det som en positiv sak! När hon hjälper till att fixa saker, plockar undan saker, bär saker och så, så ser jag hur glad hon blir i sina ögon och hur hennes självkänsla stärks. <3 Det kan väll inte vara negativt?
Häromdagen så var vi ute på promenad här i området, jag i rullstol och F på sin älskade cykel. Så kom vi fram till ett utav de höga farthindren som vårt område är fullt av, en del av dem tar jag mig verkligen inte över. Jag försökte, och det gick nästan, men när jag nästan var uppe, så rullade jag tillbaka igen. Filippa orkade inte trampa upp heller. Så då säger goaste 2åringen:
"Mänta mamma, ja ska baja bäja min jöda cykel Pelle övej bejett, sen komme ja o jämpej dej, okej?"
Så hon drog först över sin egen cykel, sedan tog hon i med all sin kraft, samtidigt som jag tog i med all min såklart, och puttade över sin mamma. <3 Jag blir så rörd av sådant, och i sådana lägen så förstår jag att det är många som tvivlar på att hon verkligen bara är 2år. Så vi kom vidare på våran promenix!
Har två saker att tillägga:
Vi hörs,
puss.
Nu var det längesedan jag skrev. Haft mycket i huvudet, men inte vetat hur mycket av det som jag vill dela med mig utav. Sedan någonstans mitt i alltihop, så kom sommaren, besök och massa roliga saker att göra. Nu senast har F vart sjuk, haft ögonfluss någon vecka. Men nu är hon pigg igen och på dagis. Nu är det jag som är hemma och känner mig jättekrasslig. Så emellan att jag typ bara orkar sova, så ska jag försöka att få ned ett litet inlägg.
En del av det ni missat:
Första delen av Familjen Thuring's sommar 2011.
Förutom detta, så vill jag stolt berätta att vi har varit på 2,5årskontroll! Filippa mätte 91cm över havet och var 14,2kg tung. Gjorde allt vad hon skulle, plus -mycket- mer, sköterskan log och sa att vi kunde komma tillbaka på 6årskontrollen, för 4årskontrollen var redan "avklarad". Stolt man blir! Duktiga, fantastiska, underbaring!
Komplimangerna till/om henne och hennes personlighet fortsätter att droppa in, både från främlingar och välkända. Det är fint att höra att det inte är bara jag, i min lilla mammabubbla som är stolt över henne, utan att andra också uppfattar att hon är duktig. Jag blir jättestolt, och Filippa blir glad och säger "tack så mycket!" <3
En utav komplimangerna vi fick för några veckor sedan var:
"Carro, jag tänkte på en sak idag som jag faktiskt inte tänkt på innan, Filippa kollar verkligen av dig, med jämna mellanrum, så att du klarar dig, eller om du behöver hjälp eller så. Vissa saker hjälper hon till och med till med utan att du ens behöver be om det. Så har det kanske varit hela tiden, men det slog mig verkligen nu. Det är inte vanligt hos så små barn. Det är en fin egenskap."
Det är en sak som jag inte reflekterat så mycket själv över, det bara sker liksom, en del av livet. Men det är så roligt att höra, att andra uppfattar det som någonting positivt att växa upp med en funktionshindrad mamma. I början tyckte jag jue synd om min dotter, att hon fick hjälpa till så mycket, att hon liksom var tvungen att vara så mycket duktigare än andra barn i samma ålder. Nu på senare tid, så har även jag själv vänt på det och börjat se det som en positiv sak! När hon hjälper till att fixa saker, plockar undan saker, bär saker och så, så ser jag hur glad hon blir i sina ögon och hur hennes självkänsla stärks. <3 Det kan väll inte vara negativt?
Häromdagen så var vi ute på promenad här i området, jag i rullstol och F på sin älskade cykel. Så kom vi fram till ett utav de höga farthindren som vårt område är fullt av, en del av dem tar jag mig verkligen inte över. Jag försökte, och det gick nästan, men när jag nästan var uppe, så rullade jag tillbaka igen. Filippa orkade inte trampa upp heller. Så då säger goaste 2åringen:
"Mänta mamma, ja ska baja bäja min jöda cykel Pelle övej bejett, sen komme ja o jämpej dej, okej?"
Så hon drog först över sin egen cykel, sedan tog hon i med all sin kraft, samtidigt som jag tog i med all min såklart, och puttade över sin mamma. <3 Jag blir så rörd av sådant, och i sådana lägen så förstår jag att det är många som tvivlar på att hon verkligen bara är 2år. Så vi kom vidare på våran promenix!
Har två saker att tillägga:
1: Färdtjänst, med bilbarnstol, har de senaste gångerna fungerat -ganska- så bra. :o
2: Min dotter ska flytta till största avdelningen å sitt dagis i höst, minsann!
Vi hörs,
puss.
