Älskar min dotters hejjarop!
Dethär har varit en alldeles underbar, rolig och helt fantastisk helg, den kan jag leva på länge! Ja jag vågar nog tala för min dotter också och säga att -vi- kan leva på den ett bra tag, det är efter sådana här helger som man kan känna att man älskar livet. <3
Det började med att i Fredags vid halv 4, så hämtade jag lillfia på dagis, bara det var skoj för henne, då hon räknade med att hon skulle vara på dagis till 17, och då skulle mormor komma. Istället kom "mamma Cajjo", 1,5 timme tidigare, och med mig hade jag både Johan, Maria och F's idol Edwin. Att vi sedan tog med bästa vännen Sara var ett plus.. Att vi inte skulle hem, utan åkte till badhuset, det var en guldstjärna! :D Överlycklig unge, verkligen! Hon fick bada på Eyrabadet, för andra gången i sitt liv, hon var salig. Hon njöt av varenda sekund! Nåja.. Kanske inte i duschen när man var tvungen att tvätta sig, men den fighten behövde inte jag ta, då hon böt om med J och E, inne på herrarnas. ;)
Skoj var det att bada. :) Vi var i barnpoolen allihopa, och i bubbelpoolen. Vi orkade bada i 1,5 timme ungefär! Roligast tyckte F det var att åka runt i sin badring, åka rutchkana, kasta boll, skvätta vatten på J och klättra på mamma/sitta på min arm. Det vill säga det mesta, var roligast. :)
Mest imponerad var F av att hon kunde klättra på sin mamma, och att jag kunde bära henne, och jag var så glad över det att jag blev tårögd. Jag vet, ni andra ser det som en självklarhet att ni kan bära/lyfta era barn. Och ni reflekterar inte så mycket över att era barn kan klättra och göra balanskonster på era höfter? Men jag och F, vi ser det som något enormt, eftersom att jag normalt sett inte kan göra sådant. Vatten är magiskt när det gäller balansen.
Och sedan så fick jag en komplimang av en mamma i poolen. "Hur gammal är din dotter? Hon är så modig, och självständig, åker runt där i sin badring, själv, och leker, och är inte rädd alls.." Jag förklarade att det nog kan bero på mitt funktionshinder, och att jag ibland har lite dåligt samvete över att hon är så pass liten och får klara så mycket på egen hand. Den mamman svarade mig något fint: "Du ska inte ha dåligt samvete för det, hon ser inte ut att lida av det, och huvudsaken är att man har den känslomässiga kontakten, och den ser jag att ni har!" <3 - Det gick in i mitt hjärta, och jag tror det bet hårdare eftersom det kom från en "främling".
Efter badet, så blev det promenad till Mc Donalds. Jag tror det andra två barnen var en aning avis på att F, efter en bit kunde säga "Lippa åka mammas näää?!" - Men några fördelar ska man väll ha? Hon åt upp all mat, plus glass.. Pommesen hade hon ätit upp redan innan jag fått av mig jackan, jag tror att "sjön suger" . ;)
Den kvällen somnade F som en klubbad säl, typ innan hon lagt huvudet på kudden, så söt, och så trött unge.
Tack underbara J, för att du gjorde detta möjligt för oss.. Ibland, om man ser det negativt, så känns det så oerhört surt, att vara beroende av folk, för att göra en sådanhär sak med dottern. Om man däremot väljer att se det positivt, så har jag så många mer tillfällen i livet, som jag verkligen får -uppleva- vilka underbara människor jag har i min närhet!
Lördagen började med Filippa/mamma-mys halva dagen! Plock/fix, bus, lek, massa massa massa soffgos och bra barnteve. Vissa program mer uppskattade av mig, och vissa mer uppskattade av F. Lustigt nog så har vi ofta samma smak, skrattar åt samma saker och gillar samma karaktärer. Undrar om det säger mer om mig, eller om min 2 år gamla dotter? ;) Hon uppskattar sådana mysdagar, faktiskt. Vilket är bra, eftersom att både min kropp och mitt psyke behöver det, emellanåt, för att överhuvudtaget fungera.
Vid 15-tiden så var vi bortbjudna till Maria och Sara, för att leka, umgås och äta middag. Det är -så- praktiskt, när föräldrarna är minst lika goda vänner som barnen, det blir så mycket roligare då! Min bästa J, och hans bästa E, som också var medbjudna, hämtade upp oss, och vi promenerade över. Edwin började med att plinga på fel dörr, vilket var lite roligt. ;) Sedan så tog det väll 2 sekunder, så var leken i full gång. :)
Sedan kunde det väll blivit en bättre fortsättning på eftermiddagen, jag råkade sitta ivägen mellan dotterns händer och golvet, när hon skulle kasta en (fruktansvärt j*la hård) boll.. Men när Maria hade baddat pannan med frysta jordgubbar, och tvingat i mig en värktablett, så var jag bara mycket yr, och lite illamåeende. Klantig placering av mig där, tyckte F. ;) Barnen hade i alla fall superskoj, och maten var god! Tack Maria!
Dock så tog nog ingen fel på min frustration, jag höjde rösten långt fler gånger än jag mår bra av, jag till och med skrek ett par gånger. Jag blir så ledsen, och känner mig så maktlös. När F bara ignorerar mig, springer ifrån mig, inte lyssnar, och bara skrattar åt mina tillsägelser. Jag vet, nu tänker ni, "ja, men så gör alla 2åringar". Ja, det vet jag, och det är okej. Men för det första händer det, -oftast bara-, när det är andra med, som hon -vet- klarar av att "göra något åt det". Speciellt när J är med, då de har en väldigt speciell, nära relation, så att hon kör med honom lite extra.. Och sedan så blir jag sjukt frustrerad över att jag själv inte bara kan ta ungen under armen, och sätta henne där jag vill, eller vad det nu handlar om. Utan jag måste antingen tala henne till rätta, tills hon gör det själv, eller så måste någon annan rycka in. :/ Så långt går det som sagt, -oftast-, inte när vi är ensamma, då vet hon, då förstår hon. Då behöver hon inte testa.
Eftersom jag vet hur duktig hon egentligen är, så är det jobbigt att se på sådant härjeri. Men om man bortser från det, som man ibland måste, och om man bortser från huvudvärken och kraschen i mitt huvud, så var det en fin lördag. Lördagsklubbor hade F med sig åt alla, i sin "säcka". <3
Söndagen, så vaknade vi redan vid halv sju, men vi låg och drog oss i sängen i tre timmar, det är underbart att kunna göra ibland, och det är underbart att ha en dotter som tycker om det också, i vissa lägen har jag det nog mycket lyxigt. Vi låg och sjöng, busade och mös. Men efter ett tag så sa F "Näää, kom igeeeen mamma, suckost, nu gå vi upp!" Då var det bara att lyda.
Jag: "Hjäääälp, ett nappmonster!"
Filippa: "Nää mamma, inte nappmonstej, dä ä jaaag mamma, det är Lippa, jag äj inte saaaliiiig!"
<3
Det började med att i Fredags vid halv 4, så hämtade jag lillfia på dagis, bara det var skoj för henne, då hon räknade med att hon skulle vara på dagis till 17, och då skulle mormor komma. Istället kom "mamma Cajjo", 1,5 timme tidigare, och med mig hade jag både Johan, Maria och F's idol Edwin. Att vi sedan tog med bästa vännen Sara var ett plus.. Att vi inte skulle hem, utan åkte till badhuset, det var en guldstjärna! :D Överlycklig unge, verkligen! Hon fick bada på Eyrabadet, för andra gången i sitt liv, hon var salig. Hon njöt av varenda sekund! Nåja.. Kanske inte i duschen när man var tvungen att tvätta sig, men den fighten behövde inte jag ta, då hon böt om med J och E, inne på herrarnas. ;)
Skoj var det att bada. :) Vi var i barnpoolen allihopa, och i bubbelpoolen. Vi orkade bada i 1,5 timme ungefär! Roligast tyckte F det var att åka runt i sin badring, åka rutchkana, kasta boll, skvätta vatten på J och klättra på mamma/sitta på min arm. Det vill säga det mesta, var roligast. :)
Mest imponerad var F av att hon kunde klättra på sin mamma, och att jag kunde bära henne, och jag var så glad över det att jag blev tårögd. Jag vet, ni andra ser det som en självklarhet att ni kan bära/lyfta era barn. Och ni reflekterar inte så mycket över att era barn kan klättra och göra balanskonster på era höfter? Men jag och F, vi ser det som något enormt, eftersom att jag normalt sett inte kan göra sådant. Vatten är magiskt när det gäller balansen.
Min lilla snutta, att hon blir så lycklig över något som en 2åring normalt sett inte ens behöver reflektera över. <3
Och sedan så fick jag en komplimang av en mamma i poolen. "Hur gammal är din dotter? Hon är så modig, och självständig, åker runt där i sin badring, själv, och leker, och är inte rädd alls.." Jag förklarade att det nog kan bero på mitt funktionshinder, och att jag ibland har lite dåligt samvete över att hon är så pass liten och får klara så mycket på egen hand. Den mamman svarade mig något fint: "Du ska inte ha dåligt samvete för det, hon ser inte ut att lida av det, och huvudsaken är att man har den känslomässiga kontakten, och den ser jag att ni har!" <3 - Det gick in i mitt hjärta, och jag tror det bet hårdare eftersom det kom från en "främling".
Efter badet, så blev det promenad till Mc Donalds. Jag tror det andra två barnen var en aning avis på att F, efter en bit kunde säga "Lippa åka mammas näää?!" - Men några fördelar ska man väll ha? Hon åt upp all mat, plus glass.. Pommesen hade hon ätit upp redan innan jag fått av mig jackan, jag tror att "sjön suger" . ;)
Den kvällen somnade F som en klubbad säl, typ innan hon lagt huvudet på kudden, så söt, och så trött unge.
Tack underbara J, för att du gjorde detta möjligt för oss.. Ibland, om man ser det negativt, så känns det så oerhört surt, att vara beroende av folk, för att göra en sådanhär sak med dottern. Om man däremot väljer att se det positivt, så har jag så många mer tillfällen i livet, som jag verkligen får -uppleva- vilka underbara människor jag har i min närhet!
Lördagen började med Filippa/mamma-mys halva dagen! Plock/fix, bus, lek, massa massa massa soffgos och bra barnteve. Vissa program mer uppskattade av mig, och vissa mer uppskattade av F. Lustigt nog så har vi ofta samma smak, skrattar åt samma saker och gillar samma karaktärer. Undrar om det säger mer om mig, eller om min 2 år gamla dotter? ;) Hon uppskattar sådana mysdagar, faktiskt. Vilket är bra, eftersom att både min kropp och mitt psyke behöver det, emellanåt, för att överhuvudtaget fungera.
Vid 15-tiden så var vi bortbjudna till Maria och Sara, för att leka, umgås och äta middag. Det är -så- praktiskt, när föräldrarna är minst lika goda vänner som barnen, det blir så mycket roligare då! Min bästa J, och hans bästa E, som också var medbjudna, hämtade upp oss, och vi promenerade över. Edwin började med att plinga på fel dörr, vilket var lite roligt. ;) Sedan så tog det väll 2 sekunder, så var leken i full gång. :)
Sedan kunde det väll blivit en bättre fortsättning på eftermiddagen, jag råkade sitta ivägen mellan dotterns händer och golvet, när hon skulle kasta en (fruktansvärt j*la hård) boll.. Men när Maria hade baddat pannan med frysta jordgubbar, och tvingat i mig en värktablett, så var jag bara mycket yr, och lite illamåeende. Klantig placering av mig där, tyckte F. ;) Barnen hade i alla fall superskoj, och maten var god! Tack Maria!
Dock så tog nog ingen fel på min frustration, jag höjde rösten långt fler gånger än jag mår bra av, jag till och med skrek ett par gånger. Jag blir så ledsen, och känner mig så maktlös. När F bara ignorerar mig, springer ifrån mig, inte lyssnar, och bara skrattar åt mina tillsägelser. Jag vet, nu tänker ni, "ja, men så gör alla 2åringar". Ja, det vet jag, och det är okej. Men för det första händer det, -oftast bara-, när det är andra med, som hon -vet- klarar av att "göra något åt det". Speciellt när J är med, då de har en väldigt speciell, nära relation, så att hon kör med honom lite extra.. Och sedan så blir jag sjukt frustrerad över att jag själv inte bara kan ta ungen under armen, och sätta henne där jag vill, eller vad det nu handlar om. Utan jag måste antingen tala henne till rätta, tills hon gör det själv, eller så måste någon annan rycka in. :/ Så långt går det som sagt, -oftast-, inte när vi är ensamma, då vet hon, då förstår hon. Då behöver hon inte testa.
Eftersom jag vet hur duktig hon egentligen är, så är det jobbigt att se på sådant härjeri. Men om man bortser från det, som man ibland måste, och om man bortser från huvudvärken och kraschen i mitt huvud, så var det en fin lördag. Lördagsklubbor hade F med sig åt alla, i sin "säcka". <3
Söndagen, så vaknade vi redan vid halv sju, men vi låg och drog oss i sängen i tre timmar, det är underbart att kunna göra ibland, och det är underbart att ha en dotter som tycker om det också, i vissa lägen har jag det nog mycket lyxigt. Vi låg och sjöng, busade och mös. Men efter ett tag så sa F "Näää, kom igeeeen mamma, suckost, nu gå vi upp!" Då var det bara att lyda.
Jag: "Hjäääälp, ett nappmonster!"
Filippa: "Nää mamma, inte nappmonstej, dä ä jaaag mamma, det är Lippa, jag äj inte saaaliiiig!"
<3
Efter frukosterande, påklädning och fix, så tittar hon ut igenom fönstret, och påpekar att solen minsann lyser där ute och då vill hon gå ut. Eftersom väglaget fortfarande är mig emot, så visste jag inte hur jag skulle lösa det. Men det blev mys, mormor kunde mycket väl tänka sig att gå på en "lunchsolpromenad". :) Vi promenerade till pizzerian borta i Mellringe där dotter och mormor käkade pizza, och jag käkade fisk. "Nä, mamma, Lippa inte maka sick! Lippa äta pissa! Pissa Lippa ha!" - Ingen kan klaga på att hon inte vet vad hon vill!
Min mor skulle gå och hämta en barnstol, men då sa F ifrån, "Nää mommo, Lippa kan hämta barntoolen, den blåa mommo, dä ä tåå stycken, ta en?!" - Jag tror att hon tycker att kontrasten är svår ibland. När hon och jag är själva, så klarar hon så himla mycket på egen hand. Andra, däribland mormor är vana med att 2åringar hjälper man en hel del. Så det blir ofta "men nejjeeee, det Lippa kan!" :D
Ibland är livet sådär surt. ;)
"Lippa ska äta pissan mamma, men du inte ta min troooooooooon!"
Som sagt, bra helg. Att jag dessutom är nyklippt, en hel del åkte av, och har ny hårfärg, lättar upp stämningen!
Orkade ni läsa något av det jag skrivit? ;) Håll utkik, helt plötsligt har jag skrivit igen...
Min mor skulle gå och hämta en barnstol, men då sa F ifrån, "Nää mommo, Lippa kan hämta barntoolen, den blåa mommo, dä ä tåå stycken, ta en?!" - Jag tror att hon tycker att kontrasten är svår ibland. När hon och jag är själva, så klarar hon så himla mycket på egen hand. Andra, däribland mormor är vana med att 2åringar hjälper man en hel del. Så det blir ofta "men nejjeeee, det Lippa kan!" :D
Ibland är livet sådär surt. ;)
"Lippa ska äta pissan mamma, men du inte ta min troooooooooon!"
Efter lunchen, så traskade vi hem, och F somnade med detsamma, med klubban från pizzeriakillen, i handen. Så sött. Hon hann att sova i en timme ungefär, sedan så var det full fart igen, för då hade min vän Frida, och hennes dotter, F's vän, Ottilia kommit. Frida år en funktionshindrad mamma hon också, så de kom hit, till slut, får man lov att säga, eftersom att Färdtjänst med småbarn är värdelöst. Mina/våra transportproblem med Färdtjänsten är en lång och väldigt tråkig historia, som sätter mycket käppar i mitt och F's liv. Men den historien tar jag en annan blogg. ;/ Kan i alla fall säga, att är man CP, så ska man uppenbarligen inte vara mamma..
Det är lite roligt det där, när man umgås med någon mer funktionshindrad. Jag gör inte det så ofta, vilket gör att jag jue är van att kunna be folk om sådant jag inte kan. Typ bära kaffepannan till bordet, ta F när hon springer, bära koppar.. Ja, småsaker. Vad ställd man blir när Frida svarar "Men jag kan inte heller.." Men vad gör det, F bar koppar, i porslin, "jag äj sååå siktig mamma!" <3 Och, nej, hon bar inte kaffet. ;)
Sedan hann brudarna leka en stund, inte så länge dock, eftersom restiden gjort att de förlorade lektid. Snart var de jue tvugna att krångla sig hem igen.. För det är jue normalt att det tar en timme att ta sig Varberga - Solhaga?
Det är lite roligt det där, när man umgås med någon mer funktionshindrad. Jag gör inte det så ofta, vilket gör att jag jue är van att kunna be folk om sådant jag inte kan. Typ bära kaffepannan till bordet, ta F när hon springer, bära koppar.. Ja, småsaker. Vad ställd man blir när Frida svarar "Men jag kan inte heller.." Men vad gör det, F bar koppar, i porslin, "jag äj sååå siktig mamma!" <3 Och, nej, hon bar inte kaffet. ;)
Sedan hann brudarna leka en stund, inte så länge dock, eftersom restiden gjort att de förlorade lektid. Snart var de jue tvugna att krångla sig hem igen.. För det är jue normalt att det tar en timme att ta sig Varberga - Solhaga?
Sedan kom något som blir jobbigt för mig, eller mest för min kropp. Att på 1,5 timme, hinna städa upp ett kaos i lekrummet, laga mat, äta mat och diska. Det gör så ont i mina anklar och i mina knän efteråt, att jag nästan får tårar. Jag är dock så lyckligt lottad. F är så fantastisk. Kommer med hejjarop och kramar hela tiden.
"Bjaaa mamma, du äj sååå dutti!", "Ååååh, mmm, så god mat mamma!", "Mamma? Jag änkar dig mamma!" Gosiga, fina, underbara, skitunge, ingenting i livet blir jobbigt med dig jue. Vad gör lite smärta i kroppen ibland?
Som sagt, bra helg. Att jag dessutom är nyklippt, en hel del åkte av, och har ny hårfärg, lättar upp stämningen!
Orkade ni läsa något av det jag skrivit? ;) Håll utkik, helt plötsligt har jag skrivit igen...
Världens goaste 2åring.
Min älskade unge är ju numera, sedan lite mer än en vecka tillbaka, hela 2år! Fina, Underbara 2åring! <3
Visst har hon en del trots. som alla barn i denna åldern. Visst vet hon verkligen vad hon vill, o visst busar och testar hon. Eftersom hon är en fena på att prata, och därför rablar meningar som är längre än man hinner med att räkna antalet ord, så visst händer det att hon käftar emot och säger ifrån. Visst kan hon gömma sig, springa iväg och försöka smita undan vissa gånger, kasta saker, få spel och vara allmänt motstridig.
Men detta händer i princip -aldrig- när vi är själva. Hon är så grymt bra på att förstå, att mamma kan inte jaga mig som andra, mamma har inte lika lätt att fixa om jag strular, mamma kan inte bara ta overallen under ena armen och mig under andra. Hon är så otroligt snäll, hjälpsam och förstående när vi är själva.
Hon följer mig över cykelbanan, från dagis, stannar, tittar åt alla håll efter om det kommer någon, och går sedan så snällt bredvid mig, när jag åker i stolen. Det -enda- som kan strula då, det är om hon kommer på att hon vill hålla mig i handen... Det blir lite trixigt att rulla då. <3
Hon hämtar saker, när jag ber om det, men till och med utan att jag bett om det. Som imorse.. "Filippa, kom hit och sätt dig i mammas knä i soffan så ska vi ta på fleacekläderna, så vi kaan gå till dagis!" - Hon springer iväg, och jag hinner tänka, att nu är det kört, nu ska hon strula med mig, nu kommer vi inte hinna.. Så tar det 15 sekunder, och sedan så kommer hon springande mot mig, släpandes på något. Kommer fram o hoppar upp i min famn, och lägger det hon hade i handen på golvet bredvid. "Men mamma, Lippa baja hämta blåa jååålen!" <3
Jaa, dumma mamma, hur ska man kunna klä på sig utan overall?
Hon springer till handfatet utan problem för att borsta tänderna, det kan iofs bero på att hon är lite smått tanborstberoende, som sin mamma. Hon borstar tänderna oftast fler än två gånger per dag, och varje gång ska vi sjunga "Ullis-sången", säger hon. <3
Hon slänger saker, plockar saker, städar saker, allt för att om det ligger för mycket på golvet, så "kan mamma lamma!" - "Lamma" är F's ord för ramla. Hjälp vilket omtänksamt barn.
Måste få skriva sådant här och skryta lite, jag menar, hon är bara precis fyllda 2år, och i tänkandet, så känns det ofta som att man har att göra med en betydligt äldre flicka. Det kanske är en egenskap som man får gratis, när man växer upp med en ensamstående CP-Mamma? I vilket fall som helst, så är det något som jag väljer att se positivt! <3 <3
Solen skiner ute, det spritter i mina vårnerver! :D
Men jag är lite krasslig, så jag ska inte bege mig ut på några äventyr ensam, för även om det känns som vår, så är det inte det, och isen, halkan och snöslasket kommer skratta mig i ansiktet.. Och det känner jag mig inte i fysisk form för idag. Jag ska ut på galenskaper ikväll, det får räcka.
Nu ska jag hoppa i ett bad med massa bubblor och kurera mig. Och NJUTA av att balkongdörren står öppen, och har gjort det senaste timmen. Jag vet inte om det är jag eller katterna som är lyckligast för det.
Kram på er, och njut av livet, det gör jag!
Så nära, men ändå så långt bort...
Ibland, vissa dagar, när man är arbetslös, som jag, så vill man kunna gå till dagis och säga "Nej förresten, kom nu skitunge så går vi hem istället!" .. Det kan jag, på våren, på sommaren, och på hösten. Men inte nu, inte på vintern. Inte när det är snö, is och slask. ;/
Idag saknar jag min tjej! Jävla skit! Hon är 100 meter bort, men CP-mamman kommer inte dit, o 2åringen ska man kanske inte släppa lös själv? ;) Även om hon sannerligen skulle hitta, min duktiga Filippa. <3
Nu ska jag laga mat och vänta på att klockan blir 17, så tösen och supermormor kommer hem!
Idag saknar jag min tjej! Jävla skit! Hon är 100 meter bort, men CP-mamman kommer inte dit, o 2åringen ska man kanske inte släppa lös själv? ;) Även om hon sannerligen skulle hitta, min duktiga Filippa. <3
Nu ska jag laga mat och vänta på att klockan blir 17, så tösen och supermormor kommer hem!
