Underbara liv! <3
Underbara helg, underbara liv! VI KAN TA OSS UT, SJÄLVA, jag och min lilltjej, UTAN HJÄLP! Hallelulja! <3
Efter ungefär fyra månader av snö, vilket inneburit att vi varit tvungna att ta hjälp, så fort vi velat ut. Efter ungefär fyra månader av problematik, och elände, då vi inte ens tagit oss en meter utomhus själva. Försår ni, efter -fyra- månader, så tog vi oss i fredags ut -själva-! Yes, snacka om seger, tala om lycka! Både från min och F's sida!
I Fredags, efter att vart hemma en hel vecka från dagis med feber, så var F hemma "sin feberfria dag". Efter lunch, så skulle vi iväg på träff i ensamstående-mammor-gruppen. (Jaja, den heter väll egentligen ensamstående-föräldrar, men hitills har vi inte sett till någon pappa.) Och när vi stoppat i oss lite mat, och packat Lippas lilla ryggsäck, så säger jag "Kom nu älskling, så går vi!" - Varpå en mycket förvånad tvååring stirrar fånigt på mig och frågar
"Gå sälla? Ingen komma o hjämpa oss, mamma?" När det gick upp för henne, att vi faktiskt skulle promenera själva, så skrek hon "Jaaa! jippiiiie-dooo!" och var överlycklig! "Mamma inte gå, näe? Mamma lulla tolen, Lippa gå siktigt, inte halka isen, kej mamma?" - Lilla fina förstående tjej! <3
Och det gick ganska så bra, vi fick gå en bra bit längre, för att undvika den värsta snön och isen, men F travade på, och bitvis så sprang hon till o med. Men hon kom bara ett par meter framför mig, sedan vände hon på huvudet och sa "Mamma, lulla sottare! syynda dig, mi ha liteee bjåttom, måtte till Öppna koolan!" Men det var inte helt lätt att ta sig fram, men vi skulle klara det!
Kan säga att det var bra skönt att, när folk frågade hur det var, kunna svara med ett leende, "Joodå, jag och Filippa tog oss ut själva, för första gången sedan November!" Yes, nu vänder det, nu börjar livet!
Eftermiddagen där nere var jättetrevlig, med fika, lek och sköna människor. Sedan traskade vi hemåt, fick faktiskt be om hjälp av Maria, då rampen vid vår port inte var skrapad och därför bestod av glansis. Neråt gick det bra, dock i 180.. Men uppåt hade aldrig gått.
Jag lagade tacos, och när jag och F skulle sätta oss till bords, så insåg jag att jag inte nådde tacochipsen, de stod för högt. Klättra är inte min starka sida, så jag tänkte, att grilltången brukar fungera, men den var för kort även den "Mamma nåj inte sipsen, ma ska mi göja nuuu?!" Var bara att ringa "Mu bä dubbelkvack dubbelkvacK" och mormor ilade över. Det var jue ändå hon som ställt dem där uppe. Maten räckte till henne med, och kvällen slutade lyckligt.
På Lördagen hade jag och min mor bestämt att vi skulle åka till Skojlandet. Då det bestämdes på Fredagskvällen, efter Filippa-tid, så var det en väldigt väl mottagen överraskning på Lördagsmorgonen. Hon blev -glad- att vi skulle åka taxibilen efter lunch, till Skojlandet, men hon blev -lycklig- när jag senare sa "Flipperi, det är sol ute, ska vi ta en solpromenad och sedan äta lunch i mormors hus?"
Lyckan i ungens ögon! Ni förstår nog inte, mormors hus, ligger på gården bredvid våran, men på hela vintern har vi varit där kanske två gånger, vi har som sagt inte tagit oss dit. Och solen är hon jue van att få titta på genom fönstret (förutom de gånger vi haft hjälp eller hon varit på dagis, såklart.), så nu när jag frågade så, så trodde hon väl först att jag blivit helt stollig.
Efter lunch, så kom taxin, nästan i tid (värt en spontanapplåd!), och dessutom så lyssnade killen på mig när jag påpekade att barnbilstolen ska vara bakåtvänd, och när jag förklarade hur den skulle spännas fast. Han klagade inte, han suckade inte, han protesterade inte, han bara lyssnade och följde mina anvisningar! (Värt ett jubel!) Oj, jag blev helt paff, någon som kan lyssna, någon som kan förstå. Så vi kom iväg, på ett säkert sätt, kul och prova det någon gång..
Skojlandsvistelsen var mycket uppskattad! Vi var där i tre timmar ungefär, hann med att leka med -allt- tror jag! Fika hann vi också med, trevligt hade vi, här kommer lite bilder från det:
I bilen påväg hem, vid 17-tiden, så somnar F, det visade sig vara mindre bra, då det sedan inte gick att få liv i henne förrän klockan 19. Vid den tiden hade hon hunnit tacka nej till både middag, Lördagsgodis och soffmys. Hennes enda svar var "Nej tack mamma, Lippa mill sova meeja!" Snacka om utslagen tjej.
Det hela resulterade i att hon somnade 23.15, samtidigt som sin mor. Den natten blev det en del tårar, men när hon fick komma till "mamma stooja säng" inpå småtimmarna, så löste sig detmesta.
Söndagen började bra, hon åt bra med frukost, för ovanlighetens skull, det värmde. Sedan när vi hade klätt på oss, så säger hon spontant "mamma mi måtte synda oss, min måtte packa Lippas säcka. Mi åka stooja assäjen!"
Haha, så söt, men nej, det skulle vi inte. Men jag frågade om hon ville packa ändå, och gå ut och leka i solen. Det ville hon såklart. Så vi packade med bananer och blöjor, och gav oss av.
Det är soooooool, och jag och min dotter kan njuta av den! Ibland gott folk, ibland är det härliga tider! <3
Hopp, studs och glädje och en massa sol. Vi hamnade på mormors gård, där hon utbrast "Titta mamma, däääääj äääj Lippas gunga! Den meeeeenaaaa jag juuuu! <3 "Kom mamma, kom o lek!" När jag förklarar, att det fortfarande är alldeles för mycket snö och is i sandlådan och att mamma inte tar sig dit än, så svarar hon bara:
"Kej, mamma kan inte, Lippa leka säll, mamma titta, kej?" Jaa, min älskade dotter, mamma tittar, och ler.
Hon hoppade iväg och lekte, vände sig ibland om, för att se att jag var kvar, men lekte på. Så kom det en bekant till mig som stannar och pratar en stund. Efter ett tag så säger hon "Men, vad otroligt duktig hon är, så självständig!" Haha, och där kom den igen, F får så mycket beröm, och det gör mig så stolt.
En stund senare så säger jag "jaa, fast nu är hon påväg mot de vanliga gungorna, och det kan jue bli svårare.."
Hon sa att hon inte hade något för sig, och tyckte det var en självklarhet att hjälpa till. Så Lippa fick gunga en kvart, det värmde mitt hjärta. Hon älskar verkligen att gunga. "Mamma, mamma, titta, jag gungaj!"
Fick även beröm av samma bekant, att hon är så duktig med främande människor och ta emot hjälp och så, hon och F haade aldrig setts innan. Men hon har jue fått vänja sig vid det, från väldigt tidig ålder, tar vi inte emot hjälp, så fungerar inget.
Sedan följde vi med henne hem, och lekte massor, käkade lunch, sov middag, och åt mellisfika. Framåt kvällen så traskade vi hemåt, och då det fortfarande var ljust, så lekte vi lite mer! Sedan blev det kvällsmat, bad för F, mys framför Pippi, och sedan tjoff i säng för henne, Söndagskvällarna i soffan är heliga för mig, med Solsidan och Wallander!
Måndag morgon, och dagis för första gången på en vecka! De ringde för att höra om vi var friska och om F skulle komma och om vi behövde någon hjälp. Mitt svar blev att vi ville prova själva, men om det skiter sig så ringer jag.
Sjukt glad unge hade jag imorse när hon förstod att -mamma- skulle följa henne till dagis. (Vilket då inte hänt sedan i November..) Det gick dock inte allt för bra, det började väldigt olyckligt. F halkade på rampen/isbanan, och slog ryggen i. :/ "Nu mill inte Lippa gå mamma, Lippa kan halka, sälla mamma Lippa mill åka din nääää?" Det ska gudarna veta, att det var ingen lätt resa, F, utan att sitta fast, och utan något att hålla i, glansis mest hela vägen, så hjulen bara spann och sedan massa snöblask, och de 14kg extra jag fick på det. Men vi kom fram! Och vi blev lovordade vid ankomsten! Jag och min Filippa, vi klarar allt! Vi är ett toppenteam!
Puss.
Efter ungefär fyra månader av snö, vilket inneburit att vi varit tvungna att ta hjälp, så fort vi velat ut. Efter ungefär fyra månader av problematik, och elände, då vi inte ens tagit oss en meter utomhus själva. Försår ni, efter -fyra- månader, så tog vi oss i fredags ut -själva-! Yes, snacka om seger, tala om lycka! Både från min och F's sida!
I Fredags, efter att vart hemma en hel vecka från dagis med feber, så var F hemma "sin feberfria dag". Efter lunch, så skulle vi iväg på träff i ensamstående-mammor-gruppen. (Jaja, den heter väll egentligen ensamstående-föräldrar, men hitills har vi inte sett till någon pappa.) Och när vi stoppat i oss lite mat, och packat Lippas lilla ryggsäck, så säger jag "Kom nu älskling, så går vi!" - Varpå en mycket förvånad tvååring stirrar fånigt på mig och frågar
"Gå sälla? Ingen komma o hjämpa oss, mamma?" När det gick upp för henne, att vi faktiskt skulle promenera själva, så skrek hon "Jaaa! jippiiiie-dooo!" och var överlycklig! "Mamma inte gå, näe? Mamma lulla tolen, Lippa gå siktigt, inte halka isen, kej mamma?" - Lilla fina förstående tjej! <3
Och det gick ganska så bra, vi fick gå en bra bit längre, för att undvika den värsta snön och isen, men F travade på, och bitvis så sprang hon till o med. Men hon kom bara ett par meter framför mig, sedan vände hon på huvudet och sa "Mamma, lulla sottare! syynda dig, mi ha liteee bjåttom, måtte till Öppna koolan!" Men det var inte helt lätt att ta sig fram, men vi skulle klara det!
Kan säga att det var bra skönt att, när folk frågade hur det var, kunna svara med ett leende, "Joodå, jag och Filippa tog oss ut själva, för första gången sedan November!" Yes, nu vänder det, nu börjar livet!
Eftermiddagen där nere var jättetrevlig, med fika, lek och sköna människor. Sedan traskade vi hemåt, fick faktiskt be om hjälp av Maria, då rampen vid vår port inte var skrapad och därför bestod av glansis. Neråt gick det bra, dock i 180.. Men uppåt hade aldrig gått.
Jag lagade tacos, och när jag och F skulle sätta oss till bords, så insåg jag att jag inte nådde tacochipsen, de stod för högt. Klättra är inte min starka sida, så jag tänkte, att grilltången brukar fungera, men den var för kort även den "Mamma nåj inte sipsen, ma ska mi göja nuuu?!" Var bara att ringa "Mu bä dubbelkvack dubbelkvacK" och mormor ilade över. Det var jue ändå hon som ställt dem där uppe. Maten räckte till henne med, och kvällen slutade lyckligt.
På Lördagen hade jag och min mor bestämt att vi skulle åka till Skojlandet. Då det bestämdes på Fredagskvällen, efter Filippa-tid, så var det en väldigt väl mottagen överraskning på Lördagsmorgonen. Hon blev -glad- att vi skulle åka taxibilen efter lunch, till Skojlandet, men hon blev -lycklig- när jag senare sa "Flipperi, det är sol ute, ska vi ta en solpromenad och sedan äta lunch i mormors hus?"
Lyckan i ungens ögon! Ni förstår nog inte, mormors hus, ligger på gården bredvid våran, men på hela vintern har vi varit där kanske två gånger, vi har som sagt inte tagit oss dit. Och solen är hon jue van att få titta på genom fönstret (förutom de gånger vi haft hjälp eller hon varit på dagis, såklart.), så nu när jag frågade så, så trodde hon väl först att jag blivit helt stollig.
Det var inte svårt att få på henne ytterkläderna den förmiddagen i alla fall! En lycklig unge hoppade och skuttade i både snöhögar och vattenpölar, och åkte en del kana på isfläckar, påväg till "Mommos huuuus!".
Efter lunch, så kom taxin, nästan i tid (värt en spontanapplåd!), och dessutom så lyssnade killen på mig när jag påpekade att barnbilstolen ska vara bakåtvänd, och när jag förklarade hur den skulle spännas fast. Han klagade inte, han suckade inte, han protesterade inte, han bara lyssnade och följde mina anvisningar! (Värt ett jubel!) Oj, jag blev helt paff, någon som kan lyssna, någon som kan förstå. Så vi kom iväg, på ett säkert sätt, kul och prova det någon gång..
Skojlandsvistelsen var mycket uppskattad! Vi var där i tre timmar ungefär, hann med att leka med -allt- tror jag! Fika hann vi också med, trevligt hade vi, här kommer lite bilder från det:
I bilen påväg hem, vid 17-tiden, så somnar F, det visade sig vara mindre bra, då det sedan inte gick att få liv i henne förrän klockan 19. Vid den tiden hade hon hunnit tacka nej till både middag, Lördagsgodis och soffmys. Hennes enda svar var "Nej tack mamma, Lippa mill sova meeja!" Snacka om utslagen tjej.
Det hela resulterade i att hon somnade 23.15, samtidigt som sin mor. Den natten blev det en del tårar, men när hon fick komma till "mamma stooja säng" inpå småtimmarna, så löste sig detmesta.
Söndagen började bra, hon åt bra med frukost, för ovanlighetens skull, det värmde. Sedan när vi hade klätt på oss, så säger hon spontant "mamma mi måtte synda oss, min måtte packa Lippas säcka. Mi åka stooja assäjen!"
Haha, så söt, men nej, det skulle vi inte. Men jag frågade om hon ville packa ändå, och gå ut och leka i solen. Det ville hon såklart. Så vi packade med bananer och blöjor, och gav oss av.
Det är soooooool, och jag och min dotter kan njuta av den! Ibland gott folk, ibland är det härliga tider! <3
Hopp, studs och glädje och en massa sol. Vi hamnade på mormors gård, där hon utbrast "Titta mamma, däääääj äääj Lippas gunga! Den meeeeenaaaa jag juuuu! <3 "Kom mamma, kom o lek!" När jag förklarar, att det fortfarande är alldeles för mycket snö och is i sandlådan och att mamma inte tar sig dit än, så svarar hon bara:
"Kej, mamma kan inte, Lippa leka säll, mamma titta, kej?" Jaa, min älskade dotter, mamma tittar, och ler.
Hon hoppade iväg och lekte, vände sig ibland om, för att se att jag var kvar, men lekte på. Så kom det en bekant till mig som stannar och pratar en stund. Efter ett tag så säger hon "Men, vad otroligt duktig hon är, så självständig!" Haha, och där kom den igen, F får så mycket beröm, och det gör mig så stolt.
En stund senare så säger jag "jaa, fast nu är hon påväg mot de vanliga gungorna, och det kan jue bli svårare.."
Hon sa att hon inte hade något för sig, och tyckte det var en självklarhet att hjälpa till. Så Lippa fick gunga en kvart, det värmde mitt hjärta. Hon älskar verkligen att gunga. "Mamma, mamma, titta, jag gungaj!"
Fick även beröm av samma bekant, att hon är så duktig med främande människor och ta emot hjälp och så, hon och F haade aldrig setts innan. Men hon har jue fått vänja sig vid det, från väldigt tidig ålder, tar vi inte emot hjälp, så fungerar inget.
Efter det så överraskade vi mormor i tvättstugan, F älskar verkligen tvättstugan.
Sedan följde vi med henne hem, och lekte massor, käkade lunch, sov middag, och åt mellisfika. Framåt kvällen så traskade vi hemåt, och då det fortfarande var ljust, så lekte vi lite mer! Sedan blev det kvällsmat, bad för F, mys framför Pippi, och sedan tjoff i säng för henne, Söndagskvällarna i soffan är heliga för mig, med Solsidan och Wallander!
Måndag morgon, och dagis för första gången på en vecka! De ringde för att höra om vi var friska och om F skulle komma och om vi behövde någon hjälp. Mitt svar blev att vi ville prova själva, men om det skiter sig så ringer jag.
Sjukt glad unge hade jag imorse när hon förstod att -mamma- skulle följa henne till dagis. (Vilket då inte hänt sedan i November..) Det gick dock inte allt för bra, det började väldigt olyckligt. F halkade på rampen/isbanan, och slog ryggen i. :/ "Nu mill inte Lippa gå mamma, Lippa kan halka, sälla mamma Lippa mill åka din nääää?" Det ska gudarna veta, att det var ingen lätt resa, F, utan att sitta fast, och utan något att hålla i, glansis mest hela vägen, så hjulen bara spann och sedan massa snöblask, och de 14kg extra jag fick på det. Men vi kom fram! Och vi blev lovordade vid ankomsten! Jag och min Filippa, vi klarar allt! Vi är ett toppenteam!
Puss.
