Fantastiska Filippa!
Börjar detta inlägg, med två saker som vi lärt oss sedan sist!
Jag klarar av, att sittande i rullstolen framför, lyfta upp Filippa, gunga henne och lyfta ur henne ur bebisgungan! Utan hjälp, det har vi aldrig fixat innan, men eftersom F är så stor så att hon kan klättra, ta spjärn och hjälpa till, så går det.
Så är hon inte rädd för duschen längre! Inget gråt och skrik längre. Nu vågar hon till och med duscha sig själv. <3
Trevligare att duscha med skratt och glädje tycker vi. Bada har hon jue alltid älskat, medan duschen hittills varit otäck.
Trevligare att duscha med skratt och glädje tycker vi. Bada har hon jue alltid älskat, medan duschen hittills varit otäck.
Alltså, jag är så stolt över min dotter. Ibland kan jag bara stanna upp i det vi gör, gapa förundrat och sedan krama henne, med glädjetårar i ögonen och bara vräka komplimanger över henne. <3 Lilla barn, vad mycket kunskap, glädje, kärlek, omtanke och klokhet det ryms i din lilla kropp.
Jag vet inte, men om jag jämför med andra barn jag känner i hennes ålder, och andra mammors bloggar, med barn i hennes ålder, som jag läser, så känns hon så "stor" i jämförelse. Man ska inte jämföra barn med varandra, det är jag medveten om, och jag ser absolut inte ned på andra barn/mammor och ser de som sämre på något sätt. Däremot så fylls mitt mammahjärta av stolthet, när jag inser vilken Fantastisk Filippa jag har!
Tankarna går mycket omkring hurvida det är mitt funktionshinder som gjort F så duktig? När F/vi får komplimanger av andra mammor och så, om att hon är så duktig, verkar så mogen och är så hjälpsam, så brukar jag iaf svara det. Att hon har vuxit in i det, och att hon "måste" ta mycket ansvar, för att livet ska gå ihop. Lyssnar hon inte/hjälper hon inte till med det hon kan, så blir det svårt för mig som ensamstående funktionshindrad att över huvud taget fixa vardagen. Folk brukar stå häpna över hur hon kan följa med mig när vi promenerar, hur hon kan acceptera att jag inte kan hjälpa henne med vissa saker, eller hur hon klarar av att ta emot flerdelade instruktioner och så, men det är F's och min vardag, hon har liksom inte så mycket val?
Jag tror också att mitt funktionshinder har varit till stor hjälp, i det att hon pratar såpass bra som hon gör. Vi har jue hela tiden lekt mycket stillasittande och lärande. Ända sedan hon var bebis har jag läst mycket böcker för henne. Byggt, ritat, degat, pysslat, pratat och förklarat. Från första dagen som F kom in i mitt liv, så har jag pratat med henne, i vetskapen om att hon förstår mer än vad vissa tror. Redan på BB började jag att berätta allt jag gjorde/skulle göra. "Nu tar mamma på en vit body, med små kor på". "Oj titta ut här Filippa, ser du så mycket snö, snö är kallt, och det går inget bra att köra rullstol i, det kommer du lära dig." "Nu kommer de in med köttfärslimpa till mamma, men den är inget god, så jag tror att jag sover lite med dig istället." ;) Sedan dess har jag fortsatt, att berätta, förklara, svara på alla följdfrågor hon ställer, och svarar alltid på ett "riktigt" sätt, och inte "bebisanpassat", om ni förstår? Så jag har lärt henne mycket av det verbala, intellektuella. Så mycket av springandet, jagandet och klättrandet, har inte jag bistått med tyvärr. Hon var ingen hejare alls på att klättra och så, tills hon började dagis, nu är hon kung på det också, så nu har hon lite av allt minsann.
Häromdagen, så satt jag i badet och Filippa satt i sin fåtölj och tittade på Pippi. Sedan kommer hon in och säger:
F: "Hej mamma, gö du? Bada du? Du ha mycket bubbloj! Wow!"
Jag: Jaa älskling, jag badar, du är jätteduktig under tiden, jag är snart klar, vill du äta en apelsin sålänge?"
F: Jaa tack mamma! Det mill ja!
Jag: Tror du att du kan klättra upp och hämta en apelsin i fruktskålen, och en liten låda i skåpet under micron?
F: Absolut!
... Hör lite skrammel ifrån köket.
Jag: Går det bra Filippa?
F: Jaa, jag ställej baka pallen nu mamma! Ska ja ta den massäckbunken mä Ällokitty, mamma?!
Jag, jaa, det blir jättebra Filippa!
... Hör hur hon tar ut något från skåpet, och stänger sedan skåpsluckan med en smäll, varpå hon springer in till mig.
F: Massegooood mamma!
Jag: Vad du var -duktig- nu Filippa! Om jag skalar och delar din apelsin nu, så kan väl du lämna tillbaka locket?
... Hon springer tillbaka, lägger locket på rätt hylla, stänger skåpet och kommer lycklig tillbaka.
F: SÅ mamma!
Jag: Tack! Nu har jag fixat din apelsin, varsegod tjejen, nu kan du äta!
F: Mänta mamma, ja komme snaaat..
... Hon springer till köket, jag hör något, och hinner tänka, vad gör hon nu? Innan hon kommer inrusande igen.
F: SÅ mamma, ja måtte jö ha min blå-a haklapp, ja inte spillej!
Jag: Såklart att du ska ha..
... Med ett bubblande skratt av stolthet, hjälper jag henne att knäppa haklappen, och ger henne burken.
F: Såj ja sitta häj hos dej? .. Säger hon och pekar på stolen jag använder för att komma i och ur badkaret.
Jag: Nej, sätt dig i din fåtölj, mamma ska duscha av sig snart, och då kan du bli blöt.
F: Kej mamma.
... Hon sätter sig i sin stol, kollar på filmen och äter upp sin frukt.
Efter 5 minuter, så kommer hon in och säger:
F: Mamma den äj sluuut, kan ja så en till? .. Varpå samma procedur uspelar sig än en gång.
När även den andra apelsinen (som i själva verket var en clementin, men inte i F's värld), var slut, så kom ungen och sa:
F: Tack mamma, ska ja lägga min bunk i dicken nu?
Jag: Ja tack älskling, gör gärna det, och din haklapp också!
... Hör en smäll i diskhon när sakerna landar på rätt ställe.
F: SÅ mamma, ä du sädig snat så ja kan bada nu, sällaaaa mamma?!
Ska man ens kunna ha så långa konversationer med barn i 2års-åldern, där all informaton går in, och kommer ut i form av rätt handling i andra änden? Jag blir helt förundrad, varje gång. Det är sjukt att jag kan bli så glad och förvånad varje gång, eftersom att sådana här samtal/händelser har jue vi -hela- dagarna. Det är jue vårat liv, så man tycker jue att jag borde sluta bli överraskad? Men -varje- gång, så blir jag lycklig.
En annan sak jag blir så stolt över, det är att hon har så otroligt bra minne. Månader efter så kan hon säga saker, så man tänker, men herregud, lilla barn, hur kan du minnas det där? Vi är jue ofta ute och promenerar med min mor, och för kanske 3veckor sedan så gick vi förbi ett hus i västhaga, där F påpekade "Titta mamma dä stå en kottsäjja!". Varpå vi pratade lite om skottkärran, vilken färg den var och vad de som bodde i huset kanske använde den till och sådär. Nu i helgen gick vi samma väg och då givetvis förbi samma hus, när F utbrister "mamma, ingen kottsäjja däj idaa, vem tog den? Nån ha tagiit den!" Fick lugna ned henne med att de i huset nog bara tagit in den, men det stora var jue, hur kunde hon minnas att den stod just där?
Klassiska saker är också "mamma, den ponken har likadana skor som Melvin" .. "Den slickan ha likadan tjöja som Olle" .. "Den ponken ha sko-j som du mamma!" .. "Dom sabjödena ha jullstolaj som du mamma!" .. "Sån mössa ha Elsa!"
Ibland blir jag så full i skratt, för ibland så måste jag jue förvånat svara, "Jasså har de?" För allt det lägger jue inte ens jag på minnet. Och så tror vissa att barn inte förstår, hjälp vad de förstår, och hjälp vad de bearbetar!
Hon håller även reda på alla pronomen, och använder dem alltid på rätt ställe i meningar och så. "Jag hete Lippa!" .. "Du ä min mamma!" .. "Dä ä hennes dockmangn." .. "Dä ä hans jacka." .. "Nu ska mi gå till mårat hus!" .. "Dä häj ä måran katt Jockie!" .. "Ska du sölja mä hem till oss Petej?" .. "Ha du en mit jacka på dig idag mommoj, ja ha en jåsa på mig!" .. "Ä dä doms cykel, mamma?" .. "Han ä en ponke, ja ä en slicka!"
Otroligt att hon kan ha så bra koll på sådant, när man ska använda vad, i vilket sammanhang man ska säga si och så. Jag har ingen koll på hur gammal man "brukar" vara när man kan sådant, men hon har jue kunnat det i typ ett hålvår kanske, och det tror jag är rätt tidigt. Men jag kanske bara är partisk och stolt? Så rätta mig gärna om jag har fel.
Även alla färger kan hon jue. Men vad jag tycker är ännu mer facinerande, är att hon har koll på skillnaden mellan:
"Dä häj äpplet ä gjönt" och "Den häj blongen ä gjön". Som sagt, ibland står jag bara och gapar. Även:
"Dä häj singjet ä litet" och "min hand ä liten"
"Den häj mattenpölen ä blöt, mamma!" .. Går några meter, pekar och säger sedan "Däbotta mare blött, mamma!"
Hon är även väldigt duktig på att återberätta saker hon har gjort, då jag inte varit med. Hon berättar detaljerat, och förklarande, så att man förstår. Det är roligt. Ibland så kan hon dock dra väldigt trovärdiga lögner. En dag för ett tag sedan, så undrade jag vad hon hade ätit till lunch, på dagis. Hon svarar snabbt "syckling, tatis och sås!" .. Varpå dagisfröken svarar "Jasså du Filippa, vi andra åt fisk vi!" ;)
Eller vad sägs om att hon vet, att "Dom gjöna båtana och alla nappaj, dä ä mina godisaj, sö dom plockade ja till mej!" <3
Ja, nu orkar inte ni läsa mer, så jag ska inte tråka ut er, jag kommer bara på mer och mer saker som Filippa faktiskt kan, och vill skriva ned det och spara för min egen skull i framtiden. Men såklart vill jag få skryta lite! <3 Får jag i alla fall ta åt mig pyttelite av äran?
Pottor, trappor och treor!
De senaste dagarna, så har vi jobbat hårt med potträningen och Filippa har vart SÅ duktig. Jag har både skrattat och gråtit av glädje, när jag har tittat och lyssnat på henne. <3 I Måndagskväll, innan hon skulle bada, så sa hon att hon behövde bajsa, så jag frågade om hon ville göra det i pottan. Det ville hon, och det gick hur bra som helst!
"Titta mamma, dä kom SNÖGUBBAJ!" Haha, hon har fått för sig att det heter inte bajskottar, det heter snögubbar, hon kanske tycker de ser ut som det? Det har hon sagt i över ett halvår, sötungen. Sedan spolade vi ned "snögubbarna" i toan, det är roligt tycker hon, hon vill spola i toaletten, och hon vill skölja rent pottan. Nästa dag, på Tisdagen, så var hon ledig från dagis, så då fortsatte vi med pottan, gick bra då med, klarade inte hela dagen såklart, men kissade tre gånger och levererade snögubbar en gång. Hon är jätteduktig att säga till, speciellt när hon är bajsnödig, är hon superduktig på att känna. Om man är kissnödig kanske är svårare att identifiera? Hon blir så glad när det kommer i pottan, det är roligt att se. Att hon gillar det, inte är rädd eller tvingad till det och att hon förstår att det är något bra.
På Onsdagen var det meningen att hon skulle till dagis, men strax innan nio, så tittade hon vädjande på mig och bad att få stanna hemma, och med tanke på att vädret inte var vidare lockande, så fick det bli så. Morgonstressen förbyttes som i ett trollslag, mot soffmys. På natten och morgonen så kom det kiss i blöjan, men från halv elva på förmiddagen, till 21.30 på kvällen, så var blöjan torr! <3 På den tiden så hann hon kissa sex gånger och bajsa en. Stolt mamma var jag. Jag peppade såklart, påminde, provade, och tjatade. Men flera gånger, så sa hon till själv.
F: Mamma nu komme ja bajsa min blöja!
Jag: Neej!
F: Nää.."
Jag: Kom vi springer till pottan Filippa, vi hinner, det är inget i blöjan än..
F: Jaa! Kom mamma!
F: Mi hann mamma, dä komme snögubbaj pottan, jaaa!
Det sista jublade hon, medan jag skrattade och talade om tusen gånger hur duktig hon var.
Jag: Kommer det kiss också Filippa?
F: Nä mamma, inte matten! (Inget vatten, alltså.. )
Tio minuter senare, när pottan är rengjord, och jag sitter i telefonen med mormor, för att tala om hur duktig henne barnbarn varit. Så kommer en exalterad Filippa springande mot mig, håller sig mellan benen, och viskar fram:
F: Mamma! De komme hända ooolyyyckaa!
Jag: Är du kissnödig?
F: Ja mamma!
Jag. Har du kissat redan?!
F: Nää mamma, inte jiktit än..
Jag: Men spring till pottan då!
F: Jaaa!
Hon drar ned byxor och blöja själv, sätter sig, och efter två sekunder, så skvalar det i pottan. Filippa skrattar hysteriskt och utbrast triumferande:
"Nu komme dä matten, mamma, jag hann ijäään!"
Fintjejen, hon är verkligen påväg att bli stor. <3 Igår så gick det inte bra, då kissade hon i blöjan. Men på dagis så "hjälper de jue inte till" med potträning, där går de endast in och kissar med barn som säger till helt. De frågar, eller provar inte liksom. En gång hade hon fått suttit på pottan visst, och det var på "blöjbytetiden", strax innan lunch. Men då hade det inte kommit något, men hur lätt är det att bli kissnödig på schemalagda tider? ;)
På eftermiddagen hos mormor, så sa hon "Nu bajsaj ja i min blöja mamma.." Då sprang hon och mormor till toaletten, men hann tyvärr inte. ;/ Då blev F ledsen och utbrast: "Men mommoj, ja mille jö att du kulle tonka mig!" Imorse så sa hon att hon bajsade också, vi skyndade oss att sätta henne på pottan, men det visade sig att hon menade kissa, och det har hon jue svårare att känna i tid. Så det var bara sista dropparna som kom i pottan, då tittar hon besviket ner i pottan och säger: "Baja lite matten mamma, de kulle jö mara mycke! Stackas oss, mi hann inte, stackas Lippa, stackas mamma!" Sedan darrade underläppen, men när jag förklarat att det går bättre nästa gång, nästa gång hinner vi!" Då blev hon gladare och sa istället:
F: Ja kan bajsa pottan dagis, den blåa pottan! <3
Bättre att hon har den inställningen, än som igår när jag lämnade henne på dagis och sa "Filippa, säg till någon fröken om du känner att du behöver gå på pottan!" Och hon svarade mig:
F: Meeen mammaaaa, det gå jö inte, min potta ä jö hemma! ;)
Jag tror på att hon kommer att ta ett rejält kliv med potträningen under de sex veckor hon ska vara hemma i sommar!
En annan sak som hände imorse innan dagis, som har hänt ett antal gånger innan i och för sig. Filippa ville inte åka med mig i hissen "Mamma, ja mill gå i tjappan, ses dä neje!". Hon har gått upp för trapporna innan, men aldrig ner. Vi bor jue högst upp, så det är två stentrappor, med 16 trappsteg i varje, med en bit att gå på mellanvåningen. Hon är även för liten för att riktigt nå upp till ledstången, för att kunna hålla i sig. Men på ena sidan finns det som stänger som går ned från ledstången, till trappan, som hon kan hålla sig i. Hon ÄR jätteduktig, försiktig, och koncentrerad på vad hon gör. Hon kan klara det bättre själv, än om jag skulle snubbla efter henne, det är ingen idé, med min usla balans i trappor är jag snarare ett hinder än ett stöd.
Så jag sa "Gå jätteförsiktigt nu Filippa, så ses vi därnere!" Jag åkte ned i hissen, och satt sedan i stolen på nedervåningen, med ett leende på läpparna, för att jag har en så duktig unge, samtidigt som oron över att "smällen" snart skulle höras, fanns där. Vad gör jag, OM hon snubblar, och trillar de 16 trappstegen ner? Sriker i panik troligen, men jag hinner inte upp för att fånga henne. Det får helt enkelt inte hända. Nu tycker ni säkert inte att jag borde låtit henne gå?
För tro mig, hade jag sagt nej, så hade hon inte gått, då hade hon gått in i hissen och åkt ned med mig. Hon frågade jue om hon fick gå i trappan och jag okejade det hela. Men jag vägrar att hämma min dotter, bara för att jag har ett funktionshinder. Jag vill inte sätta fast henne på något sätt, om jag inte måste. Jag vill inte ha henne sittande i vagn eller i mitt knä, oftare än nödvändigt, bara för att det är enklare eller mer bekvämt för mig. Jag vill heller inte att hon ska låta bli att göra saker, som andra barn gör, bara för att jag inte kan.
Så hon gick i alla fall, jag tog hissen ned. När jag satt därnere, så hade jag dels ett leende på läpparna, för att jag har en så duktig och modig dotter. Men också en oro för att jag snart skulle höra smällen. Jag hade en kommunikation med henne hela tiden, och frågade hur det gick? "Dä gå jättebja mamma! Ja komme snat!", hördes från översta trappan. Sedan hörde jag ljudet av små skor, och det riktigt hördes hur försiktig hon var. Helt plötsligt kommer dunsen. Jag såg jue inte vad som hände, men på ljudet hördes att det kan bara varit typ det nedersta trappsteget hon snubblade på. Ljudet på gråten talade också om att det inte var någon fara. Jag sprang upp i halva första trappan, men hann inte längre, för då kom F springande på mellanvåningen. "Ja log mig häääj!", säger hon och tar sig för pannan. Men sedan börjar hon skratta, och fixar sedan andra trappan galant, och kommer ned med några kilo extra självförtroende. <3
Jag fick inte ens blåsa på pannan, så det kan inte ha varit så illa? Däremot så kramade jag om henne, och talade om för henne hur duktig hon är! Men nu kommer tankarna, borde jag inte låta henne göra sådana saker? Borde jag bara låta henne göra det om någon annan är med? (Olyckor kan hända då också?) Om man aldrig provar, när ska man då lära sig saker? Jag har väldigt blandade känslor för detta nu.. Ni får gärna kommentera vad ni tycker..
Nu ska jag käka lite lunch och göra ett försök att vila bort huvudvärken. Sedan ska jag hämta Fantastiska Filippa redan efter middagsvilan idag, för vi ska ut på äventyr! Och sedan så är det Fredagsmys för hela slanten! <3
Måste bara berätta, ibland blir jag förundrad över vad min dotter kan. Imorse så stod vi påklädda innanför dörren och skulle gå till dagis. Så kommer ett brev i brevlådan.
F: Oj mamma, nu komme potten"
Jag: Ja, det är posten, du kan lägga den på bänken sålänge!
F: Nä mamma, ja lägge den i söket, på bodet, däj ska den mara!
Jag: Ja, absolut, där ska den ju vara!
F: Nu liggej den däj.. Mamma, dä va en tjea på den bjevet! <3
Det var en räkning från 3, så sannerligen, så var det en trea på den!
Trevlig helg på er allihop!
"Titta mamma, dä kom SNÖGUBBAJ!" Haha, hon har fått för sig att det heter inte bajskottar, det heter snögubbar, hon kanske tycker de ser ut som det? Det har hon sagt i över ett halvår, sötungen. Sedan spolade vi ned "snögubbarna" i toan, det är roligt tycker hon, hon vill spola i toaletten, och hon vill skölja rent pottan. Nästa dag, på Tisdagen, så var hon ledig från dagis, så då fortsatte vi med pottan, gick bra då med, klarade inte hela dagen såklart, men kissade tre gånger och levererade snögubbar en gång. Hon är jätteduktig att säga till, speciellt när hon är bajsnödig, är hon superduktig på att känna. Om man är kissnödig kanske är svårare att identifiera? Hon blir så glad när det kommer i pottan, det är roligt att se. Att hon gillar det, inte är rädd eller tvingad till det och att hon förstår att det är något bra.
På Onsdagen var det meningen att hon skulle till dagis, men strax innan nio, så tittade hon vädjande på mig och bad att få stanna hemma, och med tanke på att vädret inte var vidare lockande, så fick det bli så. Morgonstressen förbyttes som i ett trollslag, mot soffmys. På natten och morgonen så kom det kiss i blöjan, men från halv elva på förmiddagen, till 21.30 på kvällen, så var blöjan torr! <3 På den tiden så hann hon kissa sex gånger och bajsa en. Stolt mamma var jag. Jag peppade såklart, påminde, provade, och tjatade. Men flera gånger, så sa hon till själv.
F: Mamma nu komme ja bajsa min blöja!
Jag: Neej!
F: Nää.."
Jag: Kom vi springer till pottan Filippa, vi hinner, det är inget i blöjan än..
F: Jaa! Kom mamma!
F: Mi hann mamma, dä komme snögubbaj pottan, jaaa!
Det sista jublade hon, medan jag skrattade och talade om tusen gånger hur duktig hon var.
Jag: Kommer det kiss också Filippa?
F: Nä mamma, inte matten! (Inget vatten, alltså.. )
Tio minuter senare, när pottan är rengjord, och jag sitter i telefonen med mormor, för att tala om hur duktig henne barnbarn varit. Så kommer en exalterad Filippa springande mot mig, håller sig mellan benen, och viskar fram:
F: Mamma! De komme hända ooolyyyckaa!
Jag: Är du kissnödig?
F: Ja mamma!
Jag. Har du kissat redan?!
F: Nää mamma, inte jiktit än..
Jag: Men spring till pottan då!
F: Jaaa!
Hon drar ned byxor och blöja själv, sätter sig, och efter två sekunder, så skvalar det i pottan. Filippa skrattar hysteriskt och utbrast triumferande:
"Nu komme dä matten, mamma, jag hann ijäään!"
Fintjejen, hon är verkligen påväg att bli stor. <3 Igår så gick det inte bra, då kissade hon i blöjan. Men på dagis så "hjälper de jue inte till" med potträning, där går de endast in och kissar med barn som säger till helt. De frågar, eller provar inte liksom. En gång hade hon fått suttit på pottan visst, och det var på "blöjbytetiden", strax innan lunch. Men då hade det inte kommit något, men hur lätt är det att bli kissnödig på schemalagda tider? ;)
På eftermiddagen hos mormor, så sa hon "Nu bajsaj ja i min blöja mamma.." Då sprang hon och mormor till toaletten, men hann tyvärr inte. ;/ Då blev F ledsen och utbrast: "Men mommoj, ja mille jö att du kulle tonka mig!" Imorse så sa hon att hon bajsade också, vi skyndade oss att sätta henne på pottan, men det visade sig att hon menade kissa, och det har hon jue svårare att känna i tid. Så det var bara sista dropparna som kom i pottan, då tittar hon besviket ner i pottan och säger: "Baja lite matten mamma, de kulle jö mara mycke! Stackas oss, mi hann inte, stackas Lippa, stackas mamma!" Sedan darrade underläppen, men när jag förklarat att det går bättre nästa gång, nästa gång hinner vi!" Då blev hon gladare och sa istället:
F: Ja kan bajsa pottan dagis, den blåa pottan! <3
Bättre att hon har den inställningen, än som igår när jag lämnade henne på dagis och sa "Filippa, säg till någon fröken om du känner att du behöver gå på pottan!" Och hon svarade mig:
F: Meeen mammaaaa, det gå jö inte, min potta ä jö hemma! ;)
Jag tror på att hon kommer att ta ett rejält kliv med potträningen under de sex veckor hon ska vara hemma i sommar!
En annan sak som hände imorse innan dagis, som har hänt ett antal gånger innan i och för sig. Filippa ville inte åka med mig i hissen "Mamma, ja mill gå i tjappan, ses dä neje!". Hon har gått upp för trapporna innan, men aldrig ner. Vi bor jue högst upp, så det är två stentrappor, med 16 trappsteg i varje, med en bit att gå på mellanvåningen. Hon är även för liten för att riktigt nå upp till ledstången, för att kunna hålla i sig. Men på ena sidan finns det som stänger som går ned från ledstången, till trappan, som hon kan hålla sig i. Hon ÄR jätteduktig, försiktig, och koncentrerad på vad hon gör. Hon kan klara det bättre själv, än om jag skulle snubbla efter henne, det är ingen idé, med min usla balans i trappor är jag snarare ett hinder än ett stöd.
Så jag sa "Gå jätteförsiktigt nu Filippa, så ses vi därnere!" Jag åkte ned i hissen, och satt sedan i stolen på nedervåningen, med ett leende på läpparna, för att jag har en så duktig unge, samtidigt som oron över att "smällen" snart skulle höras, fanns där. Vad gör jag, OM hon snubblar, och trillar de 16 trappstegen ner? Sriker i panik troligen, men jag hinner inte upp för att fånga henne. Det får helt enkelt inte hända. Nu tycker ni säkert inte att jag borde låtit henne gå?
För tro mig, hade jag sagt nej, så hade hon inte gått, då hade hon gått in i hissen och åkt ned med mig. Hon frågade jue om hon fick gå i trappan och jag okejade det hela. Men jag vägrar att hämma min dotter, bara för att jag har ett funktionshinder. Jag vill inte sätta fast henne på något sätt, om jag inte måste. Jag vill inte ha henne sittande i vagn eller i mitt knä, oftare än nödvändigt, bara för att det är enklare eller mer bekvämt för mig. Jag vill heller inte att hon ska låta bli att göra saker, som andra barn gör, bara för att jag inte kan.
Så hon gick i alla fall, jag tog hissen ned. När jag satt därnere, så hade jag dels ett leende på läpparna, för att jag har en så duktig och modig dotter. Men också en oro för att jag snart skulle höra smällen. Jag hade en kommunikation med henne hela tiden, och frågade hur det gick? "Dä gå jättebja mamma! Ja komme snat!", hördes från översta trappan. Sedan hörde jag ljudet av små skor, och det riktigt hördes hur försiktig hon var. Helt plötsligt kommer dunsen. Jag såg jue inte vad som hände, men på ljudet hördes att det kan bara varit typ det nedersta trappsteget hon snubblade på. Ljudet på gråten talade också om att det inte var någon fara. Jag sprang upp i halva första trappan, men hann inte längre, för då kom F springande på mellanvåningen. "Ja log mig häääj!", säger hon och tar sig för pannan. Men sedan börjar hon skratta, och fixar sedan andra trappan galant, och kommer ned med några kilo extra självförtroende. <3
Jag fick inte ens blåsa på pannan, så det kan inte ha varit så illa? Däremot så kramade jag om henne, och talade om för henne hur duktig hon är! Men nu kommer tankarna, borde jag inte låta henne göra sådana saker? Borde jag bara låta henne göra det om någon annan är med? (Olyckor kan hända då också?) Om man aldrig provar, när ska man då lära sig saker? Jag har väldigt blandade känslor för detta nu.. Ni får gärna kommentera vad ni tycker..
Nu ska jag käka lite lunch och göra ett försök att vila bort huvudvärken. Sedan ska jag hämta Fantastiska Filippa redan efter middagsvilan idag, för vi ska ut på äventyr! Och sedan så är det Fredagsmys för hela slanten! <3
Måste bara berätta, ibland blir jag förundrad över vad min dotter kan. Imorse så stod vi påklädda innanför dörren och skulle gå till dagis. Så kommer ett brev i brevlådan.
F: Oj mamma, nu komme potten"
Jag: Ja, det är posten, du kan lägga den på bänken sålänge!
F: Nä mamma, ja lägge den i söket, på bodet, däj ska den mara!
Jag: Ja, absolut, där ska den ju vara!
F: Nu liggej den däj.. Mamma, dä va en tjea på den bjevet! <3
Det var en räkning från 3, så sannerligen, så var det en trea på den!
Trevlig helg på er allihop!
Bättrat på självkänslan..
Nu är det Måndag förmiddag, och jag har, något senare än planerat, lämnat skruttan på dagis. Det var en seg morgon idag, jag kom inte upp förrän strax innan 8, och Filippa sov en timme mer än jag. Jag tror att helgens bravader tog ut sin rätt tillslut. Hon var ledig och hemma från dagis i Fredags, så tre dagar i rad så blev det sena kvällar och knappt någon middagslur alls. Hon har varit -jätteduktig- och på ett strålande humör hela tiden trots detta, min gladskit. Men då är det jue inte så konstigt att det inte var så lockande med en tidig morgon på dagis? Som tur är så är det Måndag, och pedagogerna har planeringsdag, vilket gör att de oftast inte går iväg på något skogsäventyr eller så. Så på Måndagar kan man snoozea och ändå gå till dagis!
I Fredags, på den lediga dagen, så följde Flisris med sin mor till "Sabjoj dokton"! Jag skulle ta kompletterande blodprov efter läkarundersökningen jag var på i Torsdags. Jag har jue sådan skum huvudvärk, och värk bakom ena ögat, som suttit i ungefär två veckor. De vet inte vad det är ännu, men jag fick värktabletter utskrivna som jag tar i alla fall. På Fredagsmorgonen så tog de fem rör med blod av mig, och jag var så duktig, så Flis fick en leksak. ;)
Efter doktorn så stressade vi vidare till Mini-gympan. Måste se rätt sött ut, jag rullar på som en dåre, och ropar "spring älskling, så kanske vi hinner!" - "Jaaa, ja spjingej jööö mamma!" Haha, hon är så duktig, följer med, lyssnar och krånglar inte. Stannar och ser sig för innan hon går över en väg/cykelbana. "Nu kommej en cykel mamma, nu stannaj mi!" - "Nu äj cykeln inte häj mamma, nu gå mi!" - Däj äj en bil mamma, stå still så den inte köj på dej, mamma!" "Lulla sottaje mamma, mi haj lite bjåttom jööö!" <3 Det kan inte beskrivas med ord, hur stolt jag blir, som mamma till denna tjej!
Vi hann minigympa, fika och leka lite. Innan vi, nu får ni kalla mig galen om ni vill, tog bussen själva upp på stan. Jag hade talat om För F att "på Våghustorget älskling, där är det mycket folk, bilar och cyklar, där är det jättefarligt om du springer iväg, och där kan du försvinna. På Våghustorget Filippa, där måste man lyssna på mamma hela tiden, annars kan vi inte åka!" - Och min söta unge, sitter vid busshållsplatsen och upprepar kunnigt "på Måghustojet mamma, däj måtte Lippa lyssna dej, annas äj dä -sååå- saliiiit!" <3
Filippa sitter och "mäntaj på buss nummej fyja!"
Det kom en kille som väntade på samma buss som oss, en ung kille, som utan att jag sa något, frågade om vi behövde hjälp att gå på bussen. Mer sådant folk, tack! Vi hade tur, för han skulle av på samma hållplats. Vi hade säkert klarat det, jag hade gått igenom med F hur vi skulle göra, men med hjälpen gick det jue supersmidigt förstås. Vi promenerade till mormors jobb och plockade upp henne, för att äta hamburgare till lunch. Efter maten så skulle mor min tillbaka till jobbet, och F sprang runt och busade, så min mor frågade oroligt om vi klarade oss. Jag förklarade för min mor att Filippa inte lyssnar på mig just för att mormor är där, men så fort som hon går igen, så kommer det gå bra. Hon vet att mormor -kan- springa efter om hon sticker, och hon vet dessutom att mormor -kommer att- springa efter, för hon blir så nervös. ;)
"Titta mamma, mi äj i sönstjet."
I närmare 3 timmar gick vi själva i affärer på stan, handlade present till Ottilia, present till Filippa (skulle Ottilia få, så var hon tvungen att få tydligen..), en tröja till mig, och sedan gick vi mest och skrotade, i leksaksaffären bland annat, till F's stora glädje. Sedan tog vi oss tillbaka till krämaren och mormor, där vi åt mellis. Sedan så struntade vi i bussen och promenerade hem.
Mellisdags, efter hård shopping. ;)
Ibland är det bra att ha en mamma i rullstol, bannemej!
På kvällen så blev det Filippas älsklingsrätt, "Pasta Carbonara" och efter det pepparchips och Fredagsmys i soffan. Nöjda med dagen båda två, och min självkänsla hade vuxit ett par kilo! Blev en sen kväll för F. Och hon har börjat bli orolig när hon ska sova de senaste veckorna "Mamma, du inte gå? Du stanna mej? Du klappa mej på jyggen o sunga lite, sälla?"
Lördag och Valborgsmässoafton. Dagen började i lugnt tempo, med frukost och Lördagspyjamasmys i soffan, sådant är mycket mycket uppskattat i vår familj minsann! När vi hade fixat alla morgonbestyr och gjort oss iordning, så hade jag planer på att gå ut och leka eller så, men en halvkrasslig unge hade andra planer. Hon ville sitta kvar i soffan och kolla på "Nicke Siiiiken!" Jag med min huvudvärk, var inte sen att tycka det var en bra plan.
Så vid 16, utan att ha sovit middag, så promenerar vi, med mormorn, först förbi Längbro kyrkogård, för att titta till min brors grav, och sedan till Solhaga/Karlslund, för att se på Majbrasa. Det var för tidigt att gå då, kontaterade vi senare på kvällen, då vi höll på att frysa till is alla ¨tre.. Elden tändes inte förrän kl20 och vi var där runt tre timmar tidigare. Vid halv åtta så sa en uppgiven Filippa "Mamma, näj ska dom tända bjinden? Ja sjysej jö!" Haha, "Brinden", det är F's eget ord, en blandning av "elden" och att det "brinner". <3 Till slut så tändes brinden äntligen.
"Mojbjoj Danel, ja ska mattna dej nu!" <3
Vad tycker ni om matchningen? ;) Pippitröja ska man ha!
"Mamma, ja bli lite jädd bjinden jöö!"
Jag blev dock väldigt ledsen när vi var där, för först så satt jag och F i min stol, och såg bra, på lagom avstånd. Men sedan så skulle alla gå så fruktansvärt nära, så för att vi skulle kunna se, så var vi tvungna att sitta -ännu- närmre, framför alla, som redan stod "för nära". Det brände i våra ansikten och sved i Filippas ögon. ;/ Hon började gråta och sa "Mamma ja mill inte. Ja bli lite jädd bjinden, dä göj oooont, ja mill gåå!" - Hon som hade längtat så, och när den väll tänds, så blir hon skrämd. Suck, vad f-n är meningen med att stå -så- nära?!
Så vi köpte lite Lördagsgodis till snuttan, och promenerade hemåt i -kylan-. Hela vägen hem, så gjorde hon två saker, det ena var att gång på gång upprepa "Mi bli lite jädda bjinden, ja o mamma!" .. Och det andra var att flera gånger sjunga "Åhh jullstooolen, ma gölli du ää, ååhh jullstoolen, ma bja du ä häj, åhh jullstolen, dä voje så tjist utan deeeej!" - Haha, jag brukar sjunga den med någons namn, men det med rullstolen har hon hittat på -helt- själv! Det är så skönt att höra att hon ser rullstolen som något positivt! <3
Ännu en mycket sen kväll för barnet, vid halv tio, så somnade hon, omstoppad med både täcke och filt, och med varm välling i magen. Vi frös lite när vi kom hem, minst sagt.
Söndag och kallt igen. Regnig inneförmiddag och lunch, men när vi på eftermiddagen promenerade, återigen ackompanjerade av mormor, iväg på 3årskalas, så höll sig regnet borta! Tror vi fick två stänk på oss eller så. Kalaset var mysigt. Fikat var inte vidare uppskattat av lillfis, men leka var skoj! Ottilia, som fyllde år, fick en klänning av oss, och eftersom F hade en nästan likadan på sig på kalaset, så skulle O ha sin på en gång! De lekte några timmar, och jag pratade lite med Frida, det är härligt att kunna stötta varandra! Sedan promenad hem, med ett pizzastop på vägen. Efter maten så somnade F på bordet, är man trött då? ;)
"Gjattis Ottilia!"
Hon sov dock bara typ en kvart, medan vi handlade lite mat. Alla ler så när F sover i mitt knä i rullstolen. Jag brukar fråga min mor "varför ler de så, är det för att jag är så söt?" ;) Hon vaknade när min mamma körde lite för fort i ett gupp i vägen. Men det var nog bra. Hon vaknade upp med ett ryck, och skrattade direkt, jag har en så glad dotter.
Efter lite frukt, lite välling och en saga, så sov hon vid halv nio. Och som sagt hela natten, och morgonen. Jag tror hon behövde det, hon brukar jue sova -minst- en timme middag oftast.
Nu är namnsdagsbarnet på dagis och leker! Grattis Filippa, på din namnsdag! Fliströja, jacka, överdsragsbyxor, mössa och vantar är på, känns skumt, med tanke på att hon för en vecka sedan var ute och lekte i shorts! ("Kottisaj", som hon själv säger.) Men jag älskar våren, och är bara glad sålänge vi slipper snö, det har jag läst att de haft på en del platser, skrämmande nära..
På återseende.
I Fredags, på den lediga dagen, så följde Flisris med sin mor till "Sabjoj dokton"! Jag skulle ta kompletterande blodprov efter läkarundersökningen jag var på i Torsdags. Jag har jue sådan skum huvudvärk, och värk bakom ena ögat, som suttit i ungefär två veckor. De vet inte vad det är ännu, men jag fick värktabletter utskrivna som jag tar i alla fall. På Fredagsmorgonen så tog de fem rör med blod av mig, och jag var så duktig, så Flis fick en leksak. ;)
Efter doktorn så stressade vi vidare till Mini-gympan. Måste se rätt sött ut, jag rullar på som en dåre, och ropar "spring älskling, så kanske vi hinner!" - "Jaaa, ja spjingej jööö mamma!" Haha, hon är så duktig, följer med, lyssnar och krånglar inte. Stannar och ser sig för innan hon går över en väg/cykelbana. "Nu kommej en cykel mamma, nu stannaj mi!" - "Nu äj cykeln inte häj mamma, nu gå mi!" - Däj äj en bil mamma, stå still så den inte köj på dej, mamma!" "Lulla sottaje mamma, mi haj lite bjåttom jööö!" <3 Det kan inte beskrivas med ord, hur stolt jag blir, som mamma till denna tjej!
Vi hann minigympa, fika och leka lite. Innan vi, nu får ni kalla mig galen om ni vill, tog bussen själva upp på stan. Jag hade talat om För F att "på Våghustorget älskling, där är det mycket folk, bilar och cyklar, där är det jättefarligt om du springer iväg, och där kan du försvinna. På Våghustorget Filippa, där måste man lyssna på mamma hela tiden, annars kan vi inte åka!" - Och min söta unge, sitter vid busshållsplatsen och upprepar kunnigt "på Måghustojet mamma, däj måtte Lippa lyssna dej, annas äj dä -sååå- saliiiit!" <3
Filippa sitter och "mäntaj på buss nummej fyja!"
Det kom en kille som väntade på samma buss som oss, en ung kille, som utan att jag sa något, frågade om vi behövde hjälp att gå på bussen. Mer sådant folk, tack! Vi hade tur, för han skulle av på samma hållplats. Vi hade säkert klarat det, jag hade gått igenom med F hur vi skulle göra, men med hjälpen gick det jue supersmidigt förstås. Vi promenerade till mormors jobb och plockade upp henne, för att äta hamburgare till lunch. Efter maten så skulle mor min tillbaka till jobbet, och F sprang runt och busade, så min mor frågade oroligt om vi klarade oss. Jag förklarade för min mor att Filippa inte lyssnar på mig just för att mormor är där, men så fort som hon går igen, så kommer det gå bra. Hon vet att mormor -kan- springa efter om hon sticker, och hon vet dessutom att mormor -kommer att- springa efter, för hon blir så nervös. ;)
"Titta mamma, mi äj i sönstjet."
I närmare 3 timmar gick vi själva i affärer på stan, handlade present till Ottilia, present till Filippa (skulle Ottilia få, så var hon tvungen att få tydligen..), en tröja till mig, och sedan gick vi mest och skrotade, i leksaksaffären bland annat, till F's stora glädje. Sedan tog vi oss tillbaka till krämaren och mormor, där vi åt mellis. Sedan så struntade vi i bussen och promenerade hem.
Mellisdags, efter hård shopping. ;)
Ibland är det bra att ha en mamma i rullstol, bannemej!
På kvällen så blev det Filippas älsklingsrätt, "Pasta Carbonara" och efter det pepparchips och Fredagsmys i soffan. Nöjda med dagen båda två, och min självkänsla hade vuxit ett par kilo! Blev en sen kväll för F. Och hon har börjat bli orolig när hon ska sova de senaste veckorna "Mamma, du inte gå? Du stanna mej? Du klappa mej på jyggen o sunga lite, sälla?"
Lördag och Valborgsmässoafton. Dagen började i lugnt tempo, med frukost och Lördagspyjamasmys i soffan, sådant är mycket mycket uppskattat i vår familj minsann! När vi hade fixat alla morgonbestyr och gjort oss iordning, så hade jag planer på att gå ut och leka eller så, men en halvkrasslig unge hade andra planer. Hon ville sitta kvar i soffan och kolla på "Nicke Siiiiken!" Jag med min huvudvärk, var inte sen att tycka det var en bra plan.
Så vid 16, utan att ha sovit middag, så promenerar vi, med mormorn, först förbi Längbro kyrkogård, för att titta till min brors grav, och sedan till Solhaga/Karlslund, för att se på Majbrasa. Det var för tidigt att gå då, kontaterade vi senare på kvällen, då vi höll på att frysa till is alla ¨tre.. Elden tändes inte förrän kl20 och vi var där runt tre timmar tidigare. Vid halv åtta så sa en uppgiven Filippa "Mamma, näj ska dom tända bjinden? Ja sjysej jö!" Haha, "Brinden", det är F's eget ord, en blandning av "elden" och att det "brinner". <3 Till slut så tändes brinden äntligen.
"Mojbjoj Danel, ja ska mattna dej nu!" <3
Vad tycker ni om matchningen? ;) Pippitröja ska man ha!
"Mamma, ja bli lite jädd bjinden jöö!"
Jag blev dock väldigt ledsen när vi var där, för först så satt jag och F i min stol, och såg bra, på lagom avstånd. Men sedan så skulle alla gå så fruktansvärt nära, så för att vi skulle kunna se, så var vi tvungna att sitta -ännu- närmre, framför alla, som redan stod "för nära". Det brände i våra ansikten och sved i Filippas ögon. ;/ Hon började gråta och sa "Mamma ja mill inte. Ja bli lite jädd bjinden, dä göj oooont, ja mill gåå!" - Hon som hade längtat så, och när den väll tänds, så blir hon skrämd. Suck, vad f-n är meningen med att stå -så- nära?!
Så vi köpte lite Lördagsgodis till snuttan, och promenerade hemåt i -kylan-. Hela vägen hem, så gjorde hon två saker, det ena var att gång på gång upprepa "Mi bli lite jädda bjinden, ja o mamma!" .. Och det andra var att flera gånger sjunga "Åhh jullstooolen, ma gölli du ää, ååhh jullstoolen, ma bja du ä häj, åhh jullstolen, dä voje så tjist utan deeeej!" - Haha, jag brukar sjunga den med någons namn, men det med rullstolen har hon hittat på -helt- själv! Det är så skönt att höra att hon ser rullstolen som något positivt! <3
Ännu en mycket sen kväll för barnet, vid halv tio, så somnade hon, omstoppad med både täcke och filt, och med varm välling i magen. Vi frös lite när vi kom hem, minst sagt.
Söndag och kallt igen. Regnig inneförmiddag och lunch, men när vi på eftermiddagen promenerade, återigen ackompanjerade av mormor, iväg på 3årskalas, så höll sig regnet borta! Tror vi fick två stänk på oss eller så. Kalaset var mysigt. Fikat var inte vidare uppskattat av lillfis, men leka var skoj! Ottilia, som fyllde år, fick en klänning av oss, och eftersom F hade en nästan likadan på sig på kalaset, så skulle O ha sin på en gång! De lekte några timmar, och jag pratade lite med Frida, det är härligt att kunna stötta varandra! Sedan promenad hem, med ett pizzastop på vägen. Efter maten så somnade F på bordet, är man trött då? ;)
"Gjattis Ottilia!"
Hon sov dock bara typ en kvart, medan vi handlade lite mat. Alla ler så när F sover i mitt knä i rullstolen. Jag brukar fråga min mor "varför ler de så, är det för att jag är så söt?" ;) Hon vaknade när min mamma körde lite för fort i ett gupp i vägen. Men det var nog bra. Hon vaknade upp med ett ryck, och skrattade direkt, jag har en så glad dotter.
Efter lite frukt, lite välling och en saga, så sov hon vid halv nio. Och som sagt hela natten, och morgonen. Jag tror hon behövde det, hon brukar jue sova -minst- en timme middag oftast.
Nu är namnsdagsbarnet på dagis och leker! Grattis Filippa, på din namnsdag! Fliströja, jacka, överdsragsbyxor, mössa och vantar är på, känns skumt, med tanke på att hon för en vecka sedan var ute och lekte i shorts! ("Kottisaj", som hon själv säger.) Men jag älskar våren, och är bara glad sålänge vi slipper snö, det har jag läst att de haft på en del platser, skrämmande nära..
På återseende.
