Stor rädsla.
En sak är lite ironisk. Jag har alltid haft en tanke gnagandes i mitt huvud "Filippa ska inte lida för att hon har en funktionshindrad mamma! Hon ska minsann inte få göra mindre saker än något annat barn, mitt funktionshinder ska inte få hämma henne.." - Istället har det blivit så att jag allt oftare får kommentarer som "Filippa får jue göra-mer- än de flesta andra barn" - Man kan lätt konstatera att jag gör rätt mycket för att motverka min största rädsla?
Vissa saker klarar jag inte, och ganska många saker är grymt mycket svårare för mig än för andra mammor. Jag har däremot aldrig låtit det sätta käppar för F. Önskar hon något, och jag vill/tycker att hon ska få göra det, så är det väldigt sällan som jag svarar att jag inte kan. Allt går att lösa. Antingen så måste jag bara anstränga mig lite mer än andra föräldrar, eller, i vissa fall, så måste jag be någon annan om hjälp. Men jag ser oftast till att det blir gjort.
Det går att skriva så mycket om detta känner jag. Det orkar jag inte, så låt oss ta ett, enkelt, men klockrent exempel. Vi befinner oss på Öppna-Förskolan. Där finns ett vattenleksrum. Ett vattenleksrum som min unge har kommit sig att älska. You can't blame her, det är liksom ett rum med golvbrunnar, stort hadnfat med tre kranar, en står låda full med skojiga leksaker och våtrumstapet, där man får blöta ned hur -mycket man vill. Där vill min dotter vara ofta, helst bosätta sig, tror jag.
På/avklädning är ett av de moment som är ansträngande för mig, så jag kan känna att det vore enklast att bara svara "Nej, jag orkar inte hjälpa dig med det, du får leka med något annat.." - Att torka blöt unge/blött golv och fixa upp efter leken, det är jue inte heller jätteenkelt. Så jag borde helt enkelt säga stopp. Nu råkar det jue vara så, att det är ännu mer ansträngande att lyssna på en 3åring, som i två timmar tjatar om att hon minsann -vill- in i vattenrummet..
Så vi tar alltid med badkläder och foppatofflor, (bara genom att förbereda sig där, så har jag jue eliminerat en stor del av det "jobbiga"..) utifall att viljan att plaska skulle infinna sig. När frågan kommer, så hjälper jag henne att byta om, och sedan är hon inne och leker på ett par minuter. Då har jag haft det jobbigt i två minuter istället för de två timmars tjat det annars hade blivit. Handdukar lånar man där, leker -och- städar upp efter sig, det gör ungen själv. Och vattentorkningen kan jag be personalen om. Det enda jag behöver koncentrera mig på nu, är att titta på en glad unge som leker, den närmsta timmen. Istället för att ha en arg unge som tjatar hål i huvudet på mig, för att jag inte vill/orkar hjälpa henne? Jag kan jue lika gärna sitta där med min kaffekopp som på någon annan stol.
Jag har dock varit med om att det stuckit lite i folks ögon och blivit lite genant för en del föräldrar ibland. Då de svarat -sina- barn, "Nej.. Inte idag.. Jag orkar inte.." - Och jag då erbjudit mig att hjälpa deras barn. ;) Jag vet inte men det verkar bli jobbigt att bli erbjuden hjälp, av en funktionshindrad, ensamstående, småbarnsmamma, med något som för mig är på riktigt ansträngande, bara för att de inte orkar.
Vissa saker klarar jag inte, och ganska många saker är grymt mycket svårare för mig än för andra mammor. Jag har däremot aldrig låtit det sätta käppar för F. Önskar hon något, och jag vill/tycker att hon ska få göra det, så är det väldigt sällan som jag svarar att jag inte kan. Allt går att lösa. Antingen så måste jag bara anstränga mig lite mer än andra föräldrar, eller, i vissa fall, så måste jag be någon annan om hjälp. Men jag ser oftast till att det blir gjort.
Det går att skriva så mycket om detta känner jag. Det orkar jag inte, så låt oss ta ett, enkelt, men klockrent exempel. Vi befinner oss på Öppna-Förskolan. Där finns ett vattenleksrum. Ett vattenleksrum som min unge har kommit sig att älska. You can't blame her, det är liksom ett rum med golvbrunnar, stort hadnfat med tre kranar, en står låda full med skojiga leksaker och våtrumstapet, där man får blöta ned hur -mycket man vill. Där vill min dotter vara ofta, helst bosätta sig, tror jag.
På/avklädning är ett av de moment som är ansträngande för mig, så jag kan känna att det vore enklast att bara svara "Nej, jag orkar inte hjälpa dig med det, du får leka med något annat.." - Att torka blöt unge/blött golv och fixa upp efter leken, det är jue inte heller jätteenkelt. Så jag borde helt enkelt säga stopp. Nu råkar det jue vara så, att det är ännu mer ansträngande att lyssna på en 3åring, som i två timmar tjatar om att hon minsann -vill- in i vattenrummet..
Så vi tar alltid med badkläder och foppatofflor, (bara genom att förbereda sig där, så har jag jue eliminerat en stor del av det "jobbiga"..) utifall att viljan att plaska skulle infinna sig. När frågan kommer, så hjälper jag henne att byta om, och sedan är hon inne och leker på ett par minuter. Då har jag haft det jobbigt i två minuter istället för de två timmars tjat det annars hade blivit. Handdukar lånar man där, leker -och- städar upp efter sig, det gör ungen själv. Och vattentorkningen kan jag be personalen om. Det enda jag behöver koncentrera mig på nu, är att titta på en glad unge som leker, den närmsta timmen. Istället för att ha en arg unge som tjatar hål i huvudet på mig, för att jag inte vill/orkar hjälpa henne? Jag kan jue lika gärna sitta där med min kaffekopp som på någon annan stol.
Jag har dock varit med om att det stuckit lite i folks ögon och blivit lite genant för en del föräldrar ibland. Då de svarat -sina- barn, "Nej.. Inte idag.. Jag orkar inte.." - Och jag då erbjudit mig att hjälpa deras barn. ;) Jag vet inte men det verkar bli jobbigt att bli erbjuden hjälp, av en funktionshindrad, ensamstående, småbarnsmamma, med något som för mig är på riktigt ansträngande, bara för att de inte orkar.
Hörs snart, och gulleni, kommentera lite, va?
Kommentarer
Postat av: Birna
Du har så rätt så, det är bra mycket enklare att förbereda än att ha en grinig unge. Himla bra skrivit älskling :-)
Postat av: Madde
Och vi som sitter och försöker få in användandet av terapihund i habiliteringen... Några habiliteringsbarn kanske vore något som allmän motivationskälla :-D
Postat av: Maria
Tack för du carro skriver om din dotters och ditt liv roligt att läsa ha det så bra tills vi ses <3
Svar:
carronsliv.blogg.se
Trackback
