F är känslig för gråt.
Jag har märkt att det är viktigare och viktigare för mig, att tänka positivt och anstränga mig med mina känslor utåt. Jag måste tänka på hur jag agerar och vad jag säger. Filippa har på sista tiden blivit väldigt känslig för om folk är ledsna. Hon märker direkt om någon är lite nere bara, det behöver inte vara mer än så. Gråter man, då är det illa för henne, då gråter hon också. :/ Hon blir jätteledsen lilltjejen, "Mamma, ä du lessen? Mamma, sälla, inte gjåta.. Kom, Lippa mill kjama dig!" <3
Jag försöker, helvete vad jag försöker, hela dagarna försöker jag. Jag ska inte gråta. Jag ska vara glad. Jag ska se det positiva i livet och jag ska vakna varje morgon med ett leende och säga "Åh vilken härlig dag detta blir!" Det säger jag, det funkar oftast. Men ibland, så håller det inte. Då kommer tårarna, då kommer bitterheten, då klarar jag inte av att hantera det. Alldeles nyss hände det. Efter att ha haft en helt underbar morgon med F och en underbar förmiddag, lunch och eftermiddag med J, så brast det. Tankar snurrar i huvudet och tårarna bara kommer. Filippa var på dagis denna gång, villket var mycket skönt.
Absolut får jag vara ledsen, absolut får jag må dåligt. Ibland så blir det helt enkelt för mycket, hur väl man än försöker. Det jag måste börja lära mig, är att behärska mig, så att F inte behöver se sin mamma ledsen. Visst, hon behöver lära sig det också, att man kan vara ledsen. Kanske bara inte just nu, hon verkar vara i en väldigt känslig period, just vad gäller tårar. Och när jag blir ledsen över saker som är relaterade till mitt funktionshinder, så blir jag så hjärtskärande ledsen. Sådär påtagligt liksom. Det kanske är bättre att lära sig, att folk kan bli ledsna och gråta när de slår i lilltån i hallbyrån, till att börja med?
Jag försöker, helvete vad jag försöker, hela dagarna försöker jag. Jag ska inte gråta. Jag ska vara glad. Jag ska se det positiva i livet och jag ska vakna varje morgon med ett leende och säga "Åh vilken härlig dag detta blir!" Det säger jag, det funkar oftast. Men ibland, så håller det inte. Då kommer tårarna, då kommer bitterheten, då klarar jag inte av att hantera det. Alldeles nyss hände det. Efter att ha haft en helt underbar morgon med F och en underbar förmiddag, lunch och eftermiddag med J, så brast det. Tankar snurrar i huvudet och tårarna bara kommer. Filippa var på dagis denna gång, villket var mycket skönt.
Absolut får jag vara ledsen, absolut får jag må dåligt. Ibland så blir det helt enkelt för mycket, hur väl man än försöker. Det jag måste börja lära mig, är att behärska mig, så att F inte behöver se sin mamma ledsen. Visst, hon behöver lära sig det också, att man kan vara ledsen. Kanske bara inte just nu, hon verkar vara i en väldigt känslig period, just vad gäller tårar. Och när jag blir ledsen över saker som är relaterade till mitt funktionshinder, så blir jag så hjärtskärande ledsen. Sådär påtagligt liksom. Det kanske är bättre att lära sig, att folk kan bli ledsna och gråta när de slår i lilltån i hallbyrån, till att börja med?
I Måndags, så satt F i mitt knä, och vi tittade på fotografier på datorn. Bland annat så var det en massa kort från hennes 2årsdag. Hon var jätteglad och pekade och skrattade och berättade. Berättade vad folk gjorde på alla kort, och vem alla var och så vidare. Efter en stund så kom denna bild upp när vi bläddrade. Filippa blir helt tyst, och efter några sekunder, så ser jag hur underläppen börjar darra.. Ögonen blir tårfyllda, och efter ytterliggare sekunder, så börjar tårar rinna nedför kinderna.. :/ Lilla älsklingen.
Så klappar hon kinden på sig själv, på bilden, och säger med sprucken röst:
"Såjaa lilla gumman, inte gjåta meja.. Dä ä bjaa nu.. Inte mara så lessen.. Lippa.. vaffö ä du lessen?"
Hon fortsätter gråta, både på bilden såklart, men även i verkligheten. Efter en stund så tittar hon, gråtande på mig och säger: "Mamma, Lippa lessen.. Lippa inte gjåta meja, nää, sälla!" Jag förklarade att hon var ledsen för att hon var tvungen att vänta med att öppna paketet tills Eva kom ut från toaletten, men hon vill öppna det på en gång. Då klappar hon än en gång på kortet, varpå hon säger: Såja, nart sår du öppna ketet.. Bli bja?" Gullegumman.
Kan man bli såpass ledsen av ett fotografi, så ska man nog vara lite aktsam med vad för starka känslor man visar i hennes närhet just nu, eller vad tror ni, tänker jag rätt, eller fel här?
Nu får jag i alla fall hoppas att mina tårkanaler är tömda för idag, för snart kommer jue lillfia hem från dagis, och då ska vi vara glada minsann, åh, vad jag längtar att få krama om henne. Efter att jag varit ledsen, så helar inget så bra som hennes goa kramar! och hennes "Met du mamma? Lippa ha marit på dagis, men nu ä Lippa hemma mamma!" <3
Så klappar hon kinden på sig själv, på bilden, och säger med sprucken röst:
"Såjaa lilla gumman, inte gjåta meja.. Dä ä bjaa nu.. Inte mara så lessen.. Lippa.. vaffö ä du lessen?"
Hon fortsätter gråta, både på bilden såklart, men även i verkligheten. Efter en stund så tittar hon, gråtande på mig och säger: "Mamma, Lippa lessen.. Lippa inte gjåta meja, nää, sälla!" Jag förklarade att hon var ledsen för att hon var tvungen att vänta med att öppna paketet tills Eva kom ut från toaletten, men hon vill öppna det på en gång. Då klappar hon än en gång på kortet, varpå hon säger: Såja, nart sår du öppna ketet.. Bli bja?" Gullegumman.
Kan man bli såpass ledsen av ett fotografi, så ska man nog vara lite aktsam med vad för starka känslor man visar i hennes närhet just nu, eller vad tror ni, tänker jag rätt, eller fel här?
Nu får jag i alla fall hoppas att mina tårkanaler är tömda för idag, för snart kommer jue lillfia hem från dagis, och då ska vi vara glada minsann, åh, vad jag längtar att få krama om henne. Efter att jag varit ledsen, så helar inget så bra som hennes goa kramar! och hennes "Met du mamma? Lippa ha marit på dagis, men nu ä Lippa hemma mamma!" <3
Bestäm dig för en känsla, och det blir så!
Jag har haft en helt -underbar- helg! <3 Jag har märkt att har man den inställningen när man vaknar på morgonen, att dethär, det blir en bra dag! Då blir det oftast helt fantastiskt. Fredagen har jag jue redan bloggat om det mesta, kvällen avslutades med Fredagsmystacos, och F åt 4 portioner! Jag blir så lycklig i mammahjärtat när hon bara lassar in, ber om "meeeja maat mamma, sälla?", och säger att det är gott!
I Lördags så hade vi en jättemysig förmiddag och lunch, bara jag och F, bra matdag även då, hon åt allt jag gav henne, så roligt när det kommer sådana perioder! Så förutsättningarna var på topp, inför Lördagseftermiddagens äventyr.
Vid 12 så hämtade Johan och Edwin oss, och vi tog "stooja bussen" till stan, vi åkte till "Stoojaa badet" igen! Det var så uppskattat förra gången, och vi fick mersmak! Det var minst lika populärt denna gång! "Mamma, vart haj lilla jåsa bollen tagit mägen då?", "Mamma Lippa måtte ha lilla dynan!", "Mamma, Lippa mill åka sin badjing! Kan du putta junt mig?", "Mamma, Lippa mill åka kana? Jaa, jippie!" <3 Fick ett flertal kommentarer från okända igen, om att hon är så duktig, hjälpsam, glad och självständig! Så fint att höra.
F byter jue om på killarnas med J, eftersom jag har fullt sjå med mig själv och min balans, när jag är på badhus, med vatten, halka, duschar och människor. Det är så lyhört i omklädningsrummen, så jag kan höra F sjunga och stoja genom väggarna, det är lite mysigt faktiskt.
Väl hemma, så blev det mera bad, då det inte är något vidare populärt att tvätta håret på badhuset. Inget skönt med klor i huvudet, så det blev ett bad med "mååånga bubbloj mamma!", och lek med alla fina badleksaker. Jättebra, för då hann mamma packa upp, skölja, och hänga badkläder under tiden, sammarbete!
Efter att ha blivit insmord, kammad, och pyjamasad, så blev det Lördagsgodismys i soffan! Hon tyckte dock inte heller att godiset var någon höjdare, så hon sa "Mamma, inte meja godis, Lippa mill sova nu!" Trött var hon. <3 Borstade tänderna och gav henne en flaska välling, det var -längesedan- jag fick hjälpa henne att hålla i flaskan, men det fick jag göra sista slurken, så trött var hon, det blev tidig däckning den kvällen!
Min kväll slutade dock på ett snopet sätt, efter att jag badat, och skulle gå upp och sätta mig i soffan med godis och "Melodifestivalen", så, bara på en sekund började jag må illa. Sådär från ingenstans. Så hela Mcd-målet kom upp, men efter det har det inte kännts något alls. Skumt. Antingen så blev jag matförgiftad av en dålig hamburgare, eller också så har jag läst för mycket i "Kissies" blogg. ;)
Efter en bra natt, så vaknade vi upp till ännu en underbar morgon, Söndagsmorgon. Allt var bra, jag var glad, mådde bra, lillfia också, hon verkade lycklig och matlusten fanns kvar, bra start helt enkelt.
Det är dock svårt att hantera, när sötaste ungen sitter i soffan, med sina Pippi-toffsar och ler och säger "Mamma! Solen lysej ute, vi gå ut? Jaa, jippie!? Sälla? Kom mamma, fort!" Då är tårarna nära, och rösten spricker alltid, när jag måste svara "Inte idag älskling, det är mycket snö och halt, mamma kan inte!" Inte kom jag på någon som kunde hjälpa oss heller, alla stjärnor var upptagna på sitt håll. FY FAN, det är hemskt att behöva se besvikelsen i F's ögon. ;/ Det är svårt att inte känna sig värdelös i en sådan stund.. GE OSS VÅR! GE OSS FRIHET!
Lyckades dock rädda det hela, åtminstone rätt så bra, med att tala om att även om solen lyser, så är det skitkallt, och sedan gå in i F's rum och börja leka med alla hennes saker! Hon lagade lunch åt mig, på sin spis, vid sitt bord. "Det blij mackoj, med gujka, mater, sinka och ott, mamma. Och Lippa åsså gjott SÅS, sås mamma, mycke sås! och dicka mjönk mamma, massegoooood!" <3 <3
Hon är så söt, hon pratar SÅ bra. Som när hon kom och sa "Mamma, mamma, den sitte sast! Kom o hjämp miiig!" - När jag frågar vilken som sitter fast, så rycker hon mig i handen, och säger "Den, den mamamma, i Lippas jum! Mamma kan, du måtte dja hååååååt!" Det var hennes ugnslucka som magneten sugit sig fast så hårt att hon inte fick upp den.
Eller som när hon på förmiddagen satt i "stoja töljen" och åt äpple, så ställde sig Jockie, en katten och gosade med hennes fot, då log hon med hela ansiktet, och utbrast "Åååh mamma, Jockie-pock äj liitee söt!" Hon hade senare på dagen ett oerhört projekt med att få katterna, både Jockie och Mirramiss att vara med på hennes lek. Hon har byggt 3 stycken "tågbaneringar", (sådana som det blir om man bara sätter ihop massa kurvbitar) hon skulle stå i mitten av den ena, och katterna i varsin av de andra två. Haha, det var så härligt att titta på.. "Jockie-pock, du stå dääj, Mammis, du stå däj.. Neeej, mammis stanna, däääj! Jockie-pock, topp, gåå intee! Stanna, däääj! *pekar med hela handen*" Aa, det är inte lätt med djur, men om hon över ett tag, så kanske?
Och hennes hejjarop när jag bankar på hennes bankbräda, de är bara för söta. "Bjaaaa mammaaa! Heja, lite till! Oj! Snyggt jobbat mamma! Häääliiit!" - Man blir så lycklig och varm inombords, och man vill banka mera, bara för att få höra det igen.
I övrigt så flöt dagen på bra, hon fortsatte att äta allt jag serverade henne, de sista resterna av tacosen åts upp, och det var väll tur, för snart är det jue Fredag och tacodags igen. ;) Vi hann även sova middag i 2 timmar, skavfötters på soffan, det var härligt! Och så hann vi se Pippi-på-rymmen, 2 gånger. ;) Och hon sov till och med, så jag hann att se både "Solsidan" och "Wallander" i lugn och ro, minsann.
Så trots att dagen började med stor besvikelse för att vi inte kom ut, så slutade den -SÅ- bra. Jag menar, läget är som det är, vad hjälper det att jag sitter och gråter för det? Snart är det andra tider med bättre väglag, då ska vi gräva i Varbergas ALLA sandlådor och cykla på -våra- trehjulingar, när vi vill! <3 Men än sålänge håller vintern fast, det är bara att försöka att acceptera, trots att det är jättesvårt! Det jobbigaste i det, är jue självklart att försöka förklara för en 2åring, att andra kan gå ut, men inte vi.
Idag så vaknade vi, såg solen och gick upp med tanken om att återigen få en underbar dag!
"Gomojjon mamma, makna nu? Ma ska Lippa göja idaa? Gå dagis? Jaaa jippie!" Åhh, nu får hon ut o leka i solen. <3 Vi hade en mysig frukost framför barnteve, morgonen flöt på och hon bara gjorde som jag bad henne om hela tiden. Awsome!
Nu ska jag blogga klart, diska, fixa kattsakerna, och få något mer i magen. Om en timme kommer undsättaren Maria och hjälper mig, för att jag ska komma iväg på ett möte, för att ytterliggare styra upp mitt liv. Har redan idag ringt 2 viktiga samtal, jag känner hur jag är på gång, det är MIN tur nu, vinden har vändt! :D
Mysig ALLA-<3-Dag på er alla, så hörs vi!
I Lördags så hade vi en jättemysig förmiddag och lunch, bara jag och F, bra matdag även då, hon åt allt jag gav henne, så roligt när det kommer sådana perioder! Så förutsättningarna var på topp, inför Lördagseftermiddagens äventyr.
Vid 12 så hämtade Johan och Edwin oss, och vi tog "stooja bussen" till stan, vi åkte till "Stoojaa badet" igen! Det var så uppskattat förra gången, och vi fick mersmak! Det var minst lika populärt denna gång! "Mamma, vart haj lilla jåsa bollen tagit mägen då?", "Mamma Lippa måtte ha lilla dynan!", "Mamma, Lippa mill åka sin badjing! Kan du putta junt mig?", "Mamma, Lippa mill åka kana? Jaa, jippie!" <3 Fick ett flertal kommentarer från okända igen, om att hon är så duktig, hjälpsam, glad och självständig! Så fint att höra.
F byter jue om på killarnas med J, eftersom jag har fullt sjå med mig själv och min balans, när jag är på badhus, med vatten, halka, duschar och människor. Det är så lyhört i omklädningsrummen, så jag kan höra F sjunga och stoja genom väggarna, det är lite mysigt faktiskt.
"Mamma, putta junt mig, sälla? Nejee, du glömde lilla dyynaaan! Nejee, du glömde jåsa bollen ju!" <3
Efter lite mer än en timmes bad, så tröttnade F, hon sa själv "Lippa mill gå upp, sitta bänken, äta mellis mamma!"
Efter badet, så hade J lovat sin son Mcd-mat, så det var jue bara för oss att hänga på, och vi var jue så ledsna för det menar jag. ;) F's matlust höll i sig, och hon åt upp allting + E's rester! När vi ätit klart, så gick vi förbi en godisaffär och köpte Lördagsgodis, (som senare visade sig vara mindre gott, så det mesta slängdes. ;/) och sedan tog vi bussen hem vid 17. F höll på att somna på bussen, lilla skruttan, hon är jue van att sova minst 1,5 timme middag, ibland till och med 2 timmar. Så bussgunget blev lite för mycket, men vi lyckades underhålla henne så hon höll sig vaken.
Efter badet, så hade J lovat sin son Mcd-mat, så det var jue bara för oss att hänga på, och vi var jue så ledsna för det menar jag. ;) F's matlust höll i sig, och hon åt upp allting + E's rester! När vi ätit klart, så gick vi förbi en godisaffär och köpte Lördagsgodis, (som senare visade sig vara mindre gott, så det mesta slängdes. ;/) och sedan tog vi bussen hem vid 17. F höll på att somna på bussen, lilla skruttan, hon är jue van att sova minst 1,5 timme middag, ibland till och med 2 timmar. Så bussgunget blev lite för mycket, men vi lyckades underhålla henne så hon höll sig vaken.
Väl hemma, så blev det mera bad, då det inte är något vidare populärt att tvätta håret på badhuset. Inget skönt med klor i huvudet, så det blev ett bad med "mååånga bubbloj mamma!", och lek med alla fina badleksaker. Jättebra, för då hann mamma packa upp, skölja, och hänga badkläder under tiden, sammarbete!
Efter att ha blivit insmord, kammad, och pyjamasad, så blev det Lördagsgodismys i soffan! Hon tyckte dock inte heller att godiset var någon höjdare, så hon sa "Mamma, inte meja godis, Lippa mill sova nu!" Trött var hon. <3 Borstade tänderna och gav henne en flaska välling, det var -längesedan- jag fick hjälpa henne att hålla i flaskan, men det fick jag göra sista slurken, så trött var hon, det blev tidig däckning den kvällen!
Min kväll slutade dock på ett snopet sätt, efter att jag badat, och skulle gå upp och sätta mig i soffan med godis och "Melodifestivalen", så, bara på en sekund började jag må illa. Sådär från ingenstans. Så hela Mcd-målet kom upp, men efter det har det inte kännts något alls. Skumt. Antingen så blev jag matförgiftad av en dålig hamburgare, eller också så har jag läst för mycket i "Kissies" blogg. ;)
Efter en bra natt, så vaknade vi upp till ännu en underbar morgon, Söndagsmorgon. Allt var bra, jag var glad, mådde bra, lillfia också, hon verkade lycklig och matlusten fanns kvar, bra start helt enkelt.
Det är dock svårt att hantera, när sötaste ungen sitter i soffan, med sina Pippi-toffsar och ler och säger "Mamma! Solen lysej ute, vi gå ut? Jaa, jippie!? Sälla? Kom mamma, fort!" Då är tårarna nära, och rösten spricker alltid, när jag måste svara "Inte idag älskling, det är mycket snö och halt, mamma kan inte!" Inte kom jag på någon som kunde hjälpa oss heller, alla stjärnor var upptagna på sitt håll. FY FAN, det är hemskt att behöva se besvikelsen i F's ögon. ;/ Det är svårt att inte känna sig värdelös i en sådan stund.. GE OSS VÅR! GE OSS FRIHET!
Lyckades dock rädda det hela, åtminstone rätt så bra, med att tala om att även om solen lyser, så är det skitkallt, och sedan gå in i F's rum och börja leka med alla hennes saker! Hon lagade lunch åt mig, på sin spis, vid sitt bord. "Det blij mackoj, med gujka, mater, sinka och ott, mamma. Och Lippa åsså gjott SÅS, sås mamma, mycke sås! och dicka mjönk mamma, massegoooood!" <3 <3
Hon är så söt, hon pratar SÅ bra. Som när hon kom och sa "Mamma, mamma, den sitte sast! Kom o hjämp miiig!" - När jag frågar vilken som sitter fast, så rycker hon mig i handen, och säger "Den, den mamamma, i Lippas jum! Mamma kan, du måtte dja hååååååt!" Det var hennes ugnslucka som magneten sugit sig fast så hårt att hon inte fick upp den.
Eller som när hon på förmiddagen satt i "stoja töljen" och åt äpple, så ställde sig Jockie, en katten och gosade med hennes fot, då log hon med hela ansiktet, och utbrast "Åååh mamma, Jockie-pock äj liitee söt!" Hon hade senare på dagen ett oerhört projekt med att få katterna, både Jockie och Mirramiss att vara med på hennes lek. Hon har byggt 3 stycken "tågbaneringar", (sådana som det blir om man bara sätter ihop massa kurvbitar) hon skulle stå i mitten av den ena, och katterna i varsin av de andra två. Haha, det var så härligt att titta på.. "Jockie-pock, du stå dääj, Mammis, du stå däj.. Neeej, mammis stanna, däääj! Jockie-pock, topp, gåå intee! Stanna, däääj! *pekar med hela handen*" Aa, det är inte lätt med djur, men om hon över ett tag, så kanske?
Och hennes hejjarop när jag bankar på hennes bankbräda, de är bara för söta. "Bjaaaa mammaaa! Heja, lite till! Oj! Snyggt jobbat mamma! Häääliiit!" - Man blir så lycklig och varm inombords, och man vill banka mera, bara för att få höra det igen.
I övrigt så flöt dagen på bra, hon fortsatte att äta allt jag serverade henne, de sista resterna av tacosen åts upp, och det var väll tur, för snart är det jue Fredag och tacodags igen. ;) Vi hann även sova middag i 2 timmar, skavfötters på soffan, det var härligt! Och så hann vi se Pippi-på-rymmen, 2 gånger. ;) Och hon sov till och med, så jag hann att se både "Solsidan" och "Wallander" i lugn och ro, minsann.
Så trots att dagen började med stor besvikelse för att vi inte kom ut, så slutade den -SÅ- bra. Jag menar, läget är som det är, vad hjälper det att jag sitter och gråter för det? Snart är det andra tider med bättre väglag, då ska vi gräva i Varbergas ALLA sandlådor och cykla på -våra- trehjulingar, när vi vill! <3 Men än sålänge håller vintern fast, det är bara att försöka att acceptera, trots att det är jättesvårt! Det jobbigaste i det, är jue självklart att försöka förklara för en 2åring, att andra kan gå ut, men inte vi.
"Mamma, de jängnaj häj inne, Lippa måtte ha sina gummistöllaj! Lippa Måtte ha jängnjacka åsså, och min gloonisaj! Och min pajaaplyyy mamma! De jängnaj juuu!" - Haha, är man tvungen att ha en innedag så är det jue åtminstone bra att man har en livlig fantasi. <3
Idag så vaknade vi, såg solen och gick upp med tanken om att återigen få en underbar dag!
"Gomojjon mamma, makna nu? Ma ska Lippa göja idaa? Gå dagis? Jaaa jippie!" Åhh, nu får hon ut o leka i solen. <3 Vi hade en mysig frukost framför barnteve, morgonen flöt på och hon bara gjorde som jag bad henne om hela tiden. Awsome!
Nu ska jag blogga klart, diska, fixa kattsakerna, och få något mer i magen. Om en timme kommer undsättaren Maria och hjälper mig, för att jag ska komma iväg på ett möte, för att ytterliggare styra upp mitt liv. Har redan idag ringt 2 viktiga samtal, jag känner hur jag är på gång, det är MIN tur nu, vinden har vändt! :D
Mysig ALLA-<3-Dag på er alla, så hörs vi!
Lippa mill stanna hemma mamma!
Imorse så väckte jag lilltjejen som vanligt, vid halv 8, för att käka frukost och fixa iordning allting innan dagis. Då sätter hon sig upp i sängen, tittar på mig med ett snett leende, och säger "Jaa mamma, Lippa mill ha suckost, macka och jågutt! Men Lippa mill inte gå dagis, mill inte leka Silip. Lippa mill stanna hemma mamma! Jaa? Jaaa! Jippie!" <3
Sötaste, finaste, tjejen! Vad svarar man på det? Jag tittade ut genom fönstret, såg snön verkligen yra omkring. Jag är jue för tillfället "mellan två jobb" som det kan uttryckas. ;) Så därför mest hemma om dagarna. Sådana här dagar, med såhär mycket snö, så är jag defenitivt hemma! :/ Så med de parametrarna i bakhuvudet, jag är hemma, och det är snöstorm, så har jag svårt att neka en sådan önskan.
Som det är nu, och hon -kan- välja, så brukar jag låta henne göra det. Tids nog så kommer hon säkerligen vara tvungen att gå till dagis, fritids, skola och jobb, mot sin vilja ändå. Så är hon sådär tydlig med sin önskan, och jag känner att jag kan och att jag orkar rent fysiskt, så får hon vara hemma!
Vi har haft en -så- bra förmiddag. Vi har läst böcker, byggt tågbana, lekt med bilar och käkat god (jaa jag är skitnöjd denna gång!) korvstroganoff. Dock vet jag inte vad som flög i henne, grönsaksälskaren fick för sig "Lippa mill inte haaa ättor!", Sjukt jobbigt eftersom att jag hade dels öst på massor, eftersom hon gillar det, sedan så hade jag även blandat ihop alltihop. Frustrerande att behöva pilla bort alla ärtor då, men det gick det med.
Nu har F sovit i 2 timmar, så nu ska jag väcka henne, så att hon får äta äpple, som hon tjatat om hela förmiddagen. Joo, hon får äta hur mycket frukt hon vill, men hon skulle ha "baaan!", och jag tyckte att när hon hade tryckt i sig en hel banan, så var det inte så smart att ta ett äpple innan lunch? Men till mellis går det finfint!
Sötaste, finaste, tjejen! Vad svarar man på det? Jag tittade ut genom fönstret, såg snön verkligen yra omkring. Jag är jue för tillfället "mellan två jobb" som det kan uttryckas. ;) Så därför mest hemma om dagarna. Sådana här dagar, med såhär mycket snö, så är jag defenitivt hemma! :/ Så med de parametrarna i bakhuvudet, jag är hemma, och det är snöstorm, så har jag svårt att neka en sådan önskan.
Som det är nu, och hon -kan- välja, så brukar jag låta henne göra det. Tids nog så kommer hon säkerligen vara tvungen att gå till dagis, fritids, skola och jobb, mot sin vilja ändå. Så är hon sådär tydlig med sin önskan, och jag känner att jag kan och att jag orkar rent fysiskt, så får hon vara hemma!
Vi har haft en -så- bra förmiddag. Vi har läst böcker, byggt tågbana, lekt med bilar och käkat god (jaa jag är skitnöjd denna gång!) korvstroganoff. Dock vet jag inte vad som flög i henne, grönsaksälskaren fick för sig "Lippa mill inte haaa ättor!", Sjukt jobbigt eftersom att jag hade dels öst på massor, eftersom hon gillar det, sedan så hade jag även blandat ihop alltihop. Frustrerande att behöva pilla bort alla ärtor då, men det gick det med.
Nu har F sovit i 2 timmar, så nu ska jag väcka henne, så att hon får äta äpple, som hon tjatat om hela förmiddagen. Joo, hon får äta hur mycket frukt hon vill, men hon skulle ha "baaan!", och jag tyckte att när hon hade tryckt i sig en hel banan, så var det inte så smart att ta ett äpple innan lunch? Men till mellis går det finfint!
Måste bara berätta en sak. Förut så kom hon, släpandes på en pall. Så sa jag att hon inte skulle ha pallen, att hon inte får klättra på den, att hon kan slå sig. Då tittar hon på mig, på ett ansvarsfullt sätt, och svarar "Lippa ska baja ta ner sin gubbe hyllan, okej mamma?" Hon tog med pallen, från köket till sitt rum, det är ändå en bit att förflytta den. Ställde den mot skrivbordet, klättrade upp, tog ned gubben, klättrade ned, och ställde tillbaka pallen där hon tog den. <3 Underbaring! "Jag va så siktig mamma, Lippa kan!" Jaa, älskade barn, du kan.
Nu sitter hon här bredvid mig och käkar äpple, med en toarulle på ena armen, så tjusigt. ;) Jag väckte henne och sa "kom gumman så ska mamma göra äpplebåtar åt dig!" .. "Nejje! mamma inte göja äppelbåtaaaj, Lippa mill äta stooja äpplet? Okej?" Hahah, jaa, hon vet i alla fall vad hon vill! Nu vill hon måla toarullen, säger hon. Så nu har jag visst bloggat klart. Vi hörs väll!
Nu sitter hon här bredvid mig och käkar äpple, med en toarulle på ena armen, så tjusigt. ;) Jag väckte henne och sa "kom gumman så ska mamma göra äpplebåtar åt dig!" .. "Nejje! mamma inte göja äppelbåtaaaj, Lippa mill äta stooja äpplet? Okej?" Hahah, jaa, hon vet i alla fall vad hon vill! Nu vill hon måla toarullen, säger hon. Så nu har jag visst bloggat klart. Vi hörs väll!
Orkeslös, måste styra upp.
Jag är så trött. På allt. På mig själv. Jag är trött. I kroppen, fysiskt, orkar ingenting, sover ofta, och tackar nej till mycket. Jag är trött i psyket också, -många- tankar som snurrar, mycket tungt att fundera på. Det är lite nere just nu, men det -ska- bli bra, jag ska styra upp mitt liv nu. Detta håller inte.
Jag har tagit en del kontakter för att fixa till allt, jag ska ta ännu mera kontakter, men man måste jue börja nysta någonstans. Man kan inte fixa allt på en gång, Rom byggdes inte på en dag. ;) Den meningen är jag uppvuxen med..
* Jag vill få en sysselsättning - Så att jag kan känna att jag -är- någon, att jag gör något. Min dåliga självkänsla måste rättas till en gång för alla.
* Ska återuppta kontakten med folk och försöka få dem att förstå att det var korkat att ta bort alla mina och F's stödtimmar, viss hjälp måste jag, motvilligt, erkänna att vi är i behov av.
* Hoppas att Far/dotter-relationen kan tänkas lösas på ett så smidigt sätt som möjligt, så att jag inte behöver ägna tid åt att oroa mig för/grubbla på det.
* Måste lära mig att tro på att det jag gör/säger/tycker/tänker, är både bra och viktigt. Måste lära mig att förstå det. Speciellt svårt borde det jue inte behöva vara, eftersom människor i min närhet faktiskt förklarar det för mig, varje dag. Men det var det där med självkänslan/självförtroendet, igen.
* Tvångstankarna, ska BORT! Jag har gått hos KBT-Terapeut i 1år, många, många av dem är borta. Senast igår, så klarade jag av att ignorera en till. Men det räcker inte, de ska bort, bort, bort, bort, alla!
* En sak till som ska bort är ångesten/paniken. Inte haft en riktig panikångestattack sedan min lilltjej kom. Bara tendenser till det, jag har lärt mig hantera det, jag vet hur jag ska jobba bort känslan när den är på väg. Men jag vill inte ens behöva bekämpa känslan, den ska inte ens behöva infinna sig, från början.
* Förstå, jag måste förstå, hur lyckligt lottad jag är.
* Våren, kom nu våren, kom friheten. Jag behöver kunna komma ut själv, utan hjälp, gå vart jag vill, när jag vill, hur jag vill. Det kändes i hjärtat som om det var på gång, men nu rasar det ned massa snö igen, fan!
* Jag har senaste veckan börjat att våga säga nej. Jag har typ aldrig tidigare i mitt liv, vågat tacka nej till socialt umgänge med vänner, fester, roligheter, sådana saker, för då inbillar jag mig att folk inte frågar igen, eller att jag slutar vara betydelsefull. Men denna veckan har jag bara kännt att, sjukdom, trötthet, förvirring, mensvärk och allt annat varit för mycket. Jag har flera gånger tackat nej till umgänge. Fast jag kanske velat, för jag kännt efter vad -jag- känner, att -jag- inte orkat. Den som "råkat ut" för det mest, är J. Och tro det eller ej, men han verkar fortfarande tycka om mig. Vilken grej, Carron gör val som hon vill, och de drabbade försvinner inte.. Måste som sagt börja förstå att min åsikt också räknas.
* Måste släppa saker och gå vidare, hur tungt det än är.
Behövde skriva det där, inte för någon annans skull, utan för min egen. Nu är det dags att jag tar kontroll över mitt och Filippas liv. Hon är bäst, jag är också rätt bra, och det är vårat liv, ingen annans!
Lilltjejen är på dagis, och jag orkar inte grubbla mera, så nu ska jag spola upp det bubbligaste av alla bubbliga bad, och hoppa i. I eftermiddag så får jag hjälp, så att -jag- kan hämta F. "Tiiiittaaaaa, det är -miiiiiiiiin- mamma, titta titta, Lippas mamma! Inte mommoj!" <3
Jag har tagit en del kontakter för att fixa till allt, jag ska ta ännu mera kontakter, men man måste jue börja nysta någonstans. Man kan inte fixa allt på en gång, Rom byggdes inte på en dag. ;) Den meningen är jag uppvuxen med..
* Jag vill få en sysselsättning - Så att jag kan känna att jag -är- någon, att jag gör något. Min dåliga självkänsla måste rättas till en gång för alla.
* Ska återuppta kontakten med folk och försöka få dem att förstå att det var korkat att ta bort alla mina och F's stödtimmar, viss hjälp måste jag, motvilligt, erkänna att vi är i behov av.
* Hoppas att Far/dotter-relationen kan tänkas lösas på ett så smidigt sätt som möjligt, så att jag inte behöver ägna tid åt att oroa mig för/grubbla på det.
* Måste lära mig att tro på att det jag gör/säger/tycker/tänker, är både bra och viktigt. Måste lära mig att förstå det. Speciellt svårt borde det jue inte behöva vara, eftersom människor i min närhet faktiskt förklarar det för mig, varje dag. Men det var det där med självkänslan/självförtroendet, igen.
* Tvångstankarna, ska BORT! Jag har gått hos KBT-Terapeut i 1år, många, många av dem är borta. Senast igår, så klarade jag av att ignorera en till. Men det räcker inte, de ska bort, bort, bort, bort, alla!
* En sak till som ska bort är ångesten/paniken. Inte haft en riktig panikångestattack sedan min lilltjej kom. Bara tendenser till det, jag har lärt mig hantera det, jag vet hur jag ska jobba bort känslan när den är på väg. Men jag vill inte ens behöva bekämpa känslan, den ska inte ens behöva infinna sig, från början.
* Förstå, jag måste förstå, hur lyckligt lottad jag är.
* Våren, kom nu våren, kom friheten. Jag behöver kunna komma ut själv, utan hjälp, gå vart jag vill, när jag vill, hur jag vill. Det kändes i hjärtat som om det var på gång, men nu rasar det ned massa snö igen, fan!
* Jag har senaste veckan börjat att våga säga nej. Jag har typ aldrig tidigare i mitt liv, vågat tacka nej till socialt umgänge med vänner, fester, roligheter, sådana saker, för då inbillar jag mig att folk inte frågar igen, eller att jag slutar vara betydelsefull. Men denna veckan har jag bara kännt att, sjukdom, trötthet, förvirring, mensvärk och allt annat varit för mycket. Jag har flera gånger tackat nej till umgänge. Fast jag kanske velat, för jag kännt efter vad -jag- känner, att -jag- inte orkat. Den som "råkat ut" för det mest, är J. Och tro det eller ej, men han verkar fortfarande tycka om mig. Vilken grej, Carron gör val som hon vill, och de drabbade försvinner inte.. Måste som sagt börja förstå att min åsikt också räknas.
* Måste släppa saker och gå vidare, hur tungt det än är.
Behövde skriva det där, inte för någon annans skull, utan för min egen. Nu är det dags att jag tar kontroll över mitt och Filippas liv. Hon är bäst, jag är också rätt bra, och det är vårat liv, ingen annans!
Lilltjejen är på dagis, och jag orkar inte grubbla mera, så nu ska jag spola upp det bubbligaste av alla bubbliga bad, och hoppa i. I eftermiddag så får jag hjälp, så att -jag- kan hämta F. "Tiiiittaaaaa, det är -miiiiiiiiin- mamma, titta titta, Lippas mamma! Inte mommoj!" <3
