Fantastiska Filippa!
Börjar detta inlägg, med två saker som vi lärt oss sedan sist!
Trevligare att duscha med skratt och glädje tycker vi. Bada har hon jue alltid älskat, medan duschen hittills varit otäck.
Alltså, jag är så stolt över min dotter. Ibland kan jag bara stanna upp i det vi gör, gapa förundrat och sedan krama henne, med glädjetårar i ögonen och bara vräka komplimanger över henne. <3 Lilla barn, vad mycket kunskap, glädje, kärlek, omtanke och klokhet det ryms i din lilla kropp.
Jag vet inte, men om jag jämför med andra barn jag känner i hennes ålder, och andra mammors bloggar, med barn i hennes ålder, som jag läser, så känns hon så "stor" i jämförelse. Man ska inte jämföra barn med varandra, det är jag medveten om, och jag ser absolut inte ned på andra barn/mammor och ser de som sämre på något sätt. Däremot så fylls mitt mammahjärta av stolthet, när jag inser vilken Fantastisk Filippa jag har!
Tankarna går mycket omkring hurvida det är mitt funktionshinder som gjort F så duktig? När F/vi får komplimanger av andra mammor och så, om att hon är så duktig, verkar så mogen och är så hjälpsam, så brukar jag iaf svara det. Att hon har vuxit in i det, och att hon "måste" ta mycket ansvar, för att livet ska gå ihop. Lyssnar hon inte/hjälper hon inte till med det hon kan, så blir det svårt för mig som ensamstående funktionshindrad att över huvud taget fixa vardagen. Folk brukar stå häpna över hur hon kan följa med mig när vi promenerar, hur hon kan acceptera att jag inte kan hjälpa henne med vissa saker, eller hur hon klarar av att ta emot flerdelade instruktioner och så, men det är F's och min vardag, hon har liksom inte så mycket val?
Jag tror också att mitt funktionshinder har varit till stor hjälp, i det att hon pratar såpass bra som hon gör. Vi har jue hela tiden lekt mycket stillasittande och lärande. Ända sedan hon var bebis har jag läst mycket böcker för henne. Byggt, ritat, degat, pysslat, pratat och förklarat. Från första dagen som F kom in i mitt liv, så har jag pratat med henne, i vetskapen om att hon förstår mer än vad vissa tror. Redan på BB började jag att berätta allt jag gjorde/skulle göra. "Nu tar mamma på en vit body, med små kor på". "Oj titta ut här Filippa, ser du så mycket snö, snö är kallt, och det går inget bra att köra rullstol i, det kommer du lära dig." "Nu kommer de in med köttfärslimpa till mamma, men den är inget god, så jag tror att jag sover lite med dig istället." ;) Sedan dess har jag fortsatt, att berätta, förklara, svara på alla följdfrågor hon ställer, och svarar alltid på ett "riktigt" sätt, och inte "bebisanpassat", om ni förstår? Så jag har lärt henne mycket av det verbala, intellektuella. Så mycket av springandet, jagandet och klättrandet, har inte jag bistått med tyvärr. Hon var ingen hejare alls på att klättra och så, tills hon började dagis, nu är hon kung på det också, så nu har hon lite av allt minsann.
Häromdagen, så satt jag i badet och Filippa satt i sin fåtölj och tittade på Pippi. Sedan kommer hon in och säger:
F: "Hej mamma, gö du? Bada du? Du ha mycket bubbloj! Wow!"
Jag: Jaa älskling, jag badar, du är jätteduktig under tiden, jag är snart klar, vill du äta en apelsin sålänge?"
F: Jaa tack mamma! Det mill ja!
Jag: Tror du att du kan klättra upp och hämta en apelsin i fruktskålen, och en liten låda i skåpet under micron?
F: Absolut!
... Hör lite skrammel ifrån köket.
Jag: Går det bra Filippa?
F: Jaa, jag ställej baka pallen nu mamma! Ska ja ta den massäckbunken mä Ällokitty, mamma?!
Jag, jaa, det blir jättebra Filippa!
... Hör hur hon tar ut något från skåpet, och stänger sedan skåpsluckan med en smäll, varpå hon springer in till mig.
F: Massegooood mamma!
Jag: Vad du var -duktig- nu Filippa! Om jag skalar och delar din apelsin nu, så kan väl du lämna tillbaka locket?
... Hon springer tillbaka, lägger locket på rätt hylla, stänger skåpet och kommer lycklig tillbaka.
F: SÅ mamma!
Jag: Tack! Nu har jag fixat din apelsin, varsegod tjejen, nu kan du äta!
F: Mänta mamma, ja komme snaaat..
... Hon springer till köket, jag hör något, och hinner tänka, vad gör hon nu? Innan hon kommer inrusande igen.
F: SÅ mamma, ja måtte jö ha min blå-a haklapp, ja inte spillej!
Jag: Såklart att du ska ha..
... Med ett bubblande skratt av stolthet, hjälper jag henne att knäppa haklappen, och ger henne burken.
F: Såj ja sitta häj hos dej? .. Säger hon och pekar på stolen jag använder för att komma i och ur badkaret.
Jag: Nej, sätt dig i din fåtölj, mamma ska duscha av sig snart, och då kan du bli blöt.
F: Kej mamma.
... Hon sätter sig i sin stol, kollar på filmen och äter upp sin frukt.
Efter 5 minuter, så kommer hon in och säger:
F: Mamma den äj sluuut, kan ja så en till? .. Varpå samma procedur uspelar sig än en gång.
När även den andra apelsinen (som i själva verket var en clementin, men inte i F's värld), var slut, så kom ungen och sa:
F: Tack mamma, ska ja lägga min bunk i dicken nu?
Jag: Ja tack älskling, gör gärna det, och din haklapp också!
... Hör en smäll i diskhon när sakerna landar på rätt ställe.
F: SÅ mamma, ä du sädig snat så ja kan bada nu, sällaaaa mamma?!
Ska man ens kunna ha så långa konversationer med barn i 2års-åldern, där all informaton går in, och kommer ut i form av rätt handling i andra änden? Jag blir helt förundrad, varje gång. Det är sjukt att jag kan bli så glad och förvånad varje gång, eftersom att sådana här samtal/händelser har jue vi -hela- dagarna. Det är jue vårat liv, så man tycker jue att jag borde sluta bli överraskad? Men -varje- gång, så blir jag lycklig.
En annan sak jag blir så stolt över, det är att hon har så otroligt bra minne. Månader efter så kan hon säga saker, så man tänker, men herregud, lilla barn, hur kan du minnas det där? Vi är jue ofta ute och promenerar med min mor, och för kanske 3veckor sedan så gick vi förbi ett hus i västhaga, där F påpekade "Titta mamma dä stå en kottsäjja!". Varpå vi pratade lite om skottkärran, vilken färg den var och vad de som bodde i huset kanske använde den till och sådär. Nu i helgen gick vi samma väg och då givetvis förbi samma hus, när F utbrister "mamma, ingen kottsäjja däj idaa, vem tog den? Nån ha tagiit den!" Fick lugna ned henne med att de i huset nog bara tagit in den, men det stora var jue, hur kunde hon minnas att den stod just där?
Klassiska saker är också "mamma, den ponken har likadana skor som Melvin" .. "Den slickan ha likadan tjöja som Olle" .. "Den ponken ha sko-j som du mamma!" .. "Dom sabjödena ha jullstolaj som du mamma!" .. "Sån mössa ha Elsa!"
Ibland blir jag så full i skratt, för ibland så måste jag jue förvånat svara, "Jasså har de?" För allt det lägger jue inte ens jag på minnet. Och så tror vissa att barn inte förstår, hjälp vad de förstår, och hjälp vad de bearbetar!
Hon håller även reda på alla pronomen, och använder dem alltid på rätt ställe i meningar och så. "Jag hete Lippa!" .. "Du ä min mamma!" .. "Dä ä hennes dockmangn." .. "Dä ä hans jacka." .. "Nu ska mi gå till mårat hus!" .. "Dä häj ä måran katt Jockie!" .. "Ska du sölja mä hem till oss Petej?" .. "Ha du en mit jacka på dig idag mommoj, ja ha en jåsa på mig!" .. "Ä dä doms cykel, mamma?" .. "Han ä en ponke, ja ä en slicka!"
Otroligt att hon kan ha så bra koll på sådant, när man ska använda vad, i vilket sammanhang man ska säga si och så. Jag har ingen koll på hur gammal man "brukar" vara när man kan sådant, men hon har jue kunnat det i typ ett hålvår kanske, och det tror jag är rätt tidigt. Men jag kanske bara är partisk och stolt? Så rätta mig gärna om jag har fel.
Även alla färger kan hon jue. Men vad jag tycker är ännu mer facinerande, är att hon har koll på skillnaden mellan:
"Dä häj äpplet ä gjönt" och "Den häj blongen ä gjön". Som sagt, ibland står jag bara och gapar. Även:
"Dä häj singjet ä litet" och "min hand ä liten"
"Den häj mattenpölen ä blöt, mamma!" .. Går några meter, pekar och säger sedan "Däbotta mare blött, mamma!"
Hon är även väldigt duktig på att återberätta saker hon har gjort, då jag inte varit med. Hon berättar detaljerat, och förklarande, så att man förstår. Det är roligt. Ibland så kan hon dock dra väldigt trovärdiga lögner. En dag för ett tag sedan, så undrade jag vad hon hade ätit till lunch, på dagis. Hon svarar snabbt "syckling, tatis och sås!" .. Varpå dagisfröken svarar "Jasså du Filippa, vi andra åt fisk vi!" ;)
Får jag i alla fall ta åt mig pyttelite av äran?
:) Förstår att du är stolt och det ska du vara. Det är nog de flesta över sina barn. Barn är olika och visst kan man ha långa konversationer med ett barn i Fs ålder och de förstår. Sen är ju pratet olika utvecklat hos barn men deras förstående brukar vara bra ändå. Min minsta är ju inte ens två år än och har ett ordföråd som är lika stort som en fyraåring och hon pratar redan långa meningar. Däremot tror jag att din F har ett försprång när det gäller att ta ansvar jämfört med andra barn i hennes ålder, vilket inte behöver vara en nackdel. Det är ju svårt att veta hur F hade varit om du inte hade haft ett funktionshinder. Men förmodligen hade hon varit precis som hon är idag. Fast kanske lite mer trotsig när ni är ute och går blink Du är ju inte funktionshindrad i din personlighet och din intelligens är ju heller inget fel på ;) så du hade förmodligen uppfostrat henne på ett liknande sätt som du gör nu. En annan mamma oavsett funktionshinder eller inte kanske hade sagt till barnet, du får vänta tills jag badat färdigt och det är oftast så konflikterna och trotset börjar. Istället för att göra som du gjorde be barnet hämta saken så hjälper jag dig här är ju kanon. Tiden/orken/pressen är vår värsta fiende.
Känner igen mig SÅ mycket! Verkligen!
F är superduktig!=)Men hon är inte unik om dessa färdigheter vid hennes ålder. Alla barn är olika och utvecklas i olika fart. M var väldigt lik F i den åldern och var ganska långt "före" sina jämnåriga kompisar. Hade enligt BVC ordföråd som en 4-5 åring. Vilket inte altid var till fördel, allt de kan säga betyder det inte att de kan förstå. Utvecklingen går olika fort i olika åldrar och brukar plana med tiden, M är inte lika före utvecklingsmässigt i dag snart 8 år "gamal" men en lika speciell pojke i mitt hjärta ändå.Lilla A har vart "senare" med mycket men är "före" brorsan när de gäller klättring, fart och mod ;) Man ska absolut vara stolt över sitt barn och hänga med i deras utveckling. Men inte jämnföra med andra, alla är vi olika individer med olika förutsättningar. Tänk bara på oss vuxna. Vi pratar olika mycket,bra, länge, dialekter mm. Vissa kan meka bil andra inte mm mm. F är en supergo tjej och jag gillar henne skarpt för den hon är och de hon kan, precis som jag gör med dig Carro!<3 Kram på er!
Kul att följa dig och Fillipas dagar som är fyllda med olika roligheter och äventyr :-).
Duktig hon är!
Då var du en verkligt liten bebis :)
