Orkeslös, måste styra upp.
Jag är så trött. På allt. På mig själv. Jag är trött. I kroppen, fysiskt, orkar ingenting, sover ofta, och tackar nej till mycket. Jag är trött i psyket också, -många- tankar som snurrar, mycket tungt att fundera på. Det är lite nere just nu, men det -ska- bli bra, jag ska styra upp mitt liv nu. Detta håller inte.
Jag har tagit en del kontakter för att fixa till allt, jag ska ta ännu mera kontakter, men man måste jue börja nysta någonstans. Man kan inte fixa allt på en gång, Rom byggdes inte på en dag. ;) Den meningen är jag uppvuxen med..
* Jag vill få en sysselsättning - Så att jag kan känna att jag -är- någon, att jag gör något. Min dåliga självkänsla måste rättas till en gång för alla.
* Ska återuppta kontakten med folk och försöka få dem att förstå att det var korkat att ta bort alla mina och F's stödtimmar, viss hjälp måste jag, motvilligt, erkänna att vi är i behov av.
* Hoppas att Far/dotter-relationen kan tänkas lösas på ett så smidigt sätt som möjligt, så att jag inte behöver ägna tid åt att oroa mig för/grubbla på det.
* Måste lära mig att tro på att det jag gör/säger/tycker/tänker, är både bra och viktigt. Måste lära mig att förstå det. Speciellt svårt borde det jue inte behöva vara, eftersom människor i min närhet faktiskt förklarar det för mig, varje dag. Men det var det där med självkänslan/självförtroendet, igen.
* Tvångstankarna, ska BORT! Jag har gått hos KBT-Terapeut i 1år, många, många av dem är borta. Senast igår, så klarade jag av att ignorera en till. Men det räcker inte, de ska bort, bort, bort, bort, alla!
* En sak till som ska bort är ångesten/paniken. Inte haft en riktig panikångestattack sedan min lilltjej kom. Bara tendenser till det, jag har lärt mig hantera det, jag vet hur jag ska jobba bort känslan när den är på väg. Men jag vill inte ens behöva bekämpa känslan, den ska inte ens behöva infinna sig, från början.
* Förstå, jag måste förstå, hur lyckligt lottad jag är.
* Våren, kom nu våren, kom friheten. Jag behöver kunna komma ut själv, utan hjälp, gå vart jag vill, när jag vill, hur jag vill. Det kändes i hjärtat som om det var på gång, men nu rasar det ned massa snö igen, fan!
* Jag har senaste veckan börjat att våga säga nej. Jag har typ aldrig tidigare i mitt liv, vågat tacka nej till socialt umgänge med vänner, fester, roligheter, sådana saker, för då inbillar jag mig att folk inte frågar igen, eller att jag slutar vara betydelsefull. Men denna veckan har jag bara kännt att, sjukdom, trötthet, förvirring, mensvärk och allt annat varit för mycket. Jag har flera gånger tackat nej till umgänge. Fast jag kanske velat, för jag kännt efter vad -jag- känner, att -jag- inte orkat. Den som "råkat ut" för det mest, är J. Och tro det eller ej, men han verkar fortfarande tycka om mig. Vilken grej, Carron gör val som hon vill, och de drabbade försvinner inte.. Måste som sagt börja förstå att min åsikt också räknas.
* Måste släppa saker och gå vidare, hur tungt det än är.
Behövde skriva det där, inte för någon annans skull, utan för min egen. Nu är det dags att jag tar kontroll över mitt och Filippas liv. Hon är bäst, jag är också rätt bra, och det är vårat liv, ingen annans!
Lilltjejen är på dagis, och jag orkar inte grubbla mera, så nu ska jag spola upp det bubbligaste av alla bubbliga bad, och hoppa i. I eftermiddag så får jag hjälp, så att -jag- kan hämta F. "Tiiiittaaaaa, det är -miiiiiiiiin- mamma, titta titta, Lippas mamma! Inte mommoj!" <3
Jag har tagit en del kontakter för att fixa till allt, jag ska ta ännu mera kontakter, men man måste jue börja nysta någonstans. Man kan inte fixa allt på en gång, Rom byggdes inte på en dag. ;) Den meningen är jag uppvuxen med..
* Jag vill få en sysselsättning - Så att jag kan känna att jag -är- någon, att jag gör något. Min dåliga självkänsla måste rättas till en gång för alla.
* Ska återuppta kontakten med folk och försöka få dem att förstå att det var korkat att ta bort alla mina och F's stödtimmar, viss hjälp måste jag, motvilligt, erkänna att vi är i behov av.
* Hoppas att Far/dotter-relationen kan tänkas lösas på ett så smidigt sätt som möjligt, så att jag inte behöver ägna tid åt att oroa mig för/grubbla på det.
* Måste lära mig att tro på att det jag gör/säger/tycker/tänker, är både bra och viktigt. Måste lära mig att förstå det. Speciellt svårt borde det jue inte behöva vara, eftersom människor i min närhet faktiskt förklarar det för mig, varje dag. Men det var det där med självkänslan/självförtroendet, igen.
* Tvångstankarna, ska BORT! Jag har gått hos KBT-Terapeut i 1år, många, många av dem är borta. Senast igår, så klarade jag av att ignorera en till. Men det räcker inte, de ska bort, bort, bort, bort, alla!
* En sak till som ska bort är ångesten/paniken. Inte haft en riktig panikångestattack sedan min lilltjej kom. Bara tendenser till det, jag har lärt mig hantera det, jag vet hur jag ska jobba bort känslan när den är på väg. Men jag vill inte ens behöva bekämpa känslan, den ska inte ens behöva infinna sig, från början.
* Förstå, jag måste förstå, hur lyckligt lottad jag är.
* Våren, kom nu våren, kom friheten. Jag behöver kunna komma ut själv, utan hjälp, gå vart jag vill, när jag vill, hur jag vill. Det kändes i hjärtat som om det var på gång, men nu rasar det ned massa snö igen, fan!
* Jag har senaste veckan börjat att våga säga nej. Jag har typ aldrig tidigare i mitt liv, vågat tacka nej till socialt umgänge med vänner, fester, roligheter, sådana saker, för då inbillar jag mig att folk inte frågar igen, eller att jag slutar vara betydelsefull. Men denna veckan har jag bara kännt att, sjukdom, trötthet, förvirring, mensvärk och allt annat varit för mycket. Jag har flera gånger tackat nej till umgänge. Fast jag kanske velat, för jag kännt efter vad -jag- känner, att -jag- inte orkat. Den som "råkat ut" för det mest, är J. Och tro det eller ej, men han verkar fortfarande tycka om mig. Vilken grej, Carron gör val som hon vill, och de drabbade försvinner inte.. Måste som sagt börja förstå att min åsikt också räknas.
* Måste släppa saker och gå vidare, hur tungt det än är.
Behövde skriva det där, inte för någon annans skull, utan för min egen. Nu är det dags att jag tar kontroll över mitt och Filippas liv. Hon är bäst, jag är också rätt bra, och det är vårat liv, ingen annans!
Lilltjejen är på dagis, och jag orkar inte grubbla mera, så nu ska jag spola upp det bubbligaste av alla bubbliga bad, och hoppa i. I eftermiddag så får jag hjälp, så att -jag- kan hämta F. "Tiiiittaaaaa, det är -miiiiiiiiin- mamma, titta titta, Lippas mamma! Inte mommoj!" <3
Kommentarer
Postat av: Madde
Tråkigt att du har det så jobbigt just nu! Men efter regn kommer solsken! Om du skulle behöva hjälp med töjning eller liknande (stödtimmar kanske är något helt annat?) så finns jag till hands om du vill och ifall det skulle bli aktuellt med det! Sen, tisdag 22feb kommer jag vara barnvakt från morgon till kväll, ifall vi skulle ordna något då? :) Kanske gå till öppna förskolan med båda eller något, pulka ifall det fortfaranade är snö!
Postat av: Johan
Bra grejor det här.. Kör hårt, kör så det rycker i knutarna.. kram
Trackback
