F är känslig för gråt.
Jag har märkt att det är viktigare och viktigare för mig, att tänka positivt och anstränga mig med mina känslor utåt. Jag måste tänka på hur jag agerar och vad jag säger. Filippa har på sista tiden blivit väldigt känslig för om folk är ledsna. Hon märker direkt om någon är lite nere bara, det behöver inte vara mer än så. Gråter man, då är det illa för henne, då gråter hon också. :/ Hon blir jätteledsen lilltjejen, "Mamma, ä du lessen? Mamma, sälla, inte gjåta.. Kom, Lippa mill kjama dig!" <3
Jag försöker, helvete vad jag försöker, hela dagarna försöker jag. Jag ska inte gråta. Jag ska vara glad. Jag ska se det positiva i livet och jag ska vakna varje morgon med ett leende och säga "Åh vilken härlig dag detta blir!" Det säger jag, det funkar oftast. Men ibland, så håller det inte. Då kommer tårarna, då kommer bitterheten, då klarar jag inte av att hantera det. Alldeles nyss hände det. Efter att ha haft en helt underbar morgon med F och en underbar förmiddag, lunch och eftermiddag med J, så brast det. Tankar snurrar i huvudet och tårarna bara kommer. Filippa var på dagis denna gång, villket var mycket skönt.
Absolut får jag vara ledsen, absolut får jag må dåligt. Ibland så blir det helt enkelt för mycket, hur väl man än försöker. Det jag måste börja lära mig, är att behärska mig, så att F inte behöver se sin mamma ledsen. Visst, hon behöver lära sig det också, att man kan vara ledsen. Kanske bara inte just nu, hon verkar vara i en väldigt känslig period, just vad gäller tårar. Och när jag blir ledsen över saker som är relaterade till mitt funktionshinder, så blir jag så hjärtskärande ledsen. Sådär påtagligt liksom. Det kanske är bättre att lära sig, att folk kan bli ledsna och gråta när de slår i lilltån i hallbyrån, till att börja med?
Jag försöker, helvete vad jag försöker, hela dagarna försöker jag. Jag ska inte gråta. Jag ska vara glad. Jag ska se det positiva i livet och jag ska vakna varje morgon med ett leende och säga "Åh vilken härlig dag detta blir!" Det säger jag, det funkar oftast. Men ibland, så håller det inte. Då kommer tårarna, då kommer bitterheten, då klarar jag inte av att hantera det. Alldeles nyss hände det. Efter att ha haft en helt underbar morgon med F och en underbar förmiddag, lunch och eftermiddag med J, så brast det. Tankar snurrar i huvudet och tårarna bara kommer. Filippa var på dagis denna gång, villket var mycket skönt.
Absolut får jag vara ledsen, absolut får jag må dåligt. Ibland så blir det helt enkelt för mycket, hur väl man än försöker. Det jag måste börja lära mig, är att behärska mig, så att F inte behöver se sin mamma ledsen. Visst, hon behöver lära sig det också, att man kan vara ledsen. Kanske bara inte just nu, hon verkar vara i en väldigt känslig period, just vad gäller tårar. Och när jag blir ledsen över saker som är relaterade till mitt funktionshinder, så blir jag så hjärtskärande ledsen. Sådär påtagligt liksom. Det kanske är bättre att lära sig, att folk kan bli ledsna och gråta när de slår i lilltån i hallbyrån, till att börja med?
I Måndags, så satt F i mitt knä, och vi tittade på fotografier på datorn. Bland annat så var det en massa kort från hennes 2årsdag. Hon var jätteglad och pekade och skrattade och berättade. Berättade vad folk gjorde på alla kort, och vem alla var och så vidare. Efter en stund så kom denna bild upp när vi bläddrade. Filippa blir helt tyst, och efter några sekunder, så ser jag hur underläppen börjar darra.. Ögonen blir tårfyllda, och efter ytterliggare sekunder, så börjar tårar rinna nedför kinderna.. :/ Lilla älsklingen.
Så klappar hon kinden på sig själv, på bilden, och säger med sprucken röst:
"Såjaa lilla gumman, inte gjåta meja.. Dä ä bjaa nu.. Inte mara så lessen.. Lippa.. vaffö ä du lessen?"
Hon fortsätter gråta, både på bilden såklart, men även i verkligheten. Efter en stund så tittar hon, gråtande på mig och säger: "Mamma, Lippa lessen.. Lippa inte gjåta meja, nää, sälla!" Jag förklarade att hon var ledsen för att hon var tvungen att vänta med att öppna paketet tills Eva kom ut från toaletten, men hon vill öppna det på en gång. Då klappar hon än en gång på kortet, varpå hon säger: Såja, nart sår du öppna ketet.. Bli bja?" Gullegumman.
Kan man bli såpass ledsen av ett fotografi, så ska man nog vara lite aktsam med vad för starka känslor man visar i hennes närhet just nu, eller vad tror ni, tänker jag rätt, eller fel här?
Nu får jag i alla fall hoppas att mina tårkanaler är tömda för idag, för snart kommer jue lillfia hem från dagis, och då ska vi vara glada minsann, åh, vad jag längtar att få krama om henne. Efter att jag varit ledsen, så helar inget så bra som hennes goa kramar! och hennes "Met du mamma? Lippa ha marit på dagis, men nu ä Lippa hemma mamma!" <3
Så klappar hon kinden på sig själv, på bilden, och säger med sprucken röst:
"Såjaa lilla gumman, inte gjåta meja.. Dä ä bjaa nu.. Inte mara så lessen.. Lippa.. vaffö ä du lessen?"
Hon fortsätter gråta, både på bilden såklart, men även i verkligheten. Efter en stund så tittar hon, gråtande på mig och säger: "Mamma, Lippa lessen.. Lippa inte gjåta meja, nää, sälla!" Jag förklarade att hon var ledsen för att hon var tvungen att vänta med att öppna paketet tills Eva kom ut från toaletten, men hon vill öppna det på en gång. Då klappar hon än en gång på kortet, varpå hon säger: Såja, nart sår du öppna ketet.. Bli bja?" Gullegumman.
Kan man bli såpass ledsen av ett fotografi, så ska man nog vara lite aktsam med vad för starka känslor man visar i hennes närhet just nu, eller vad tror ni, tänker jag rätt, eller fel här?
Nu får jag i alla fall hoppas att mina tårkanaler är tömda för idag, för snart kommer jue lillfia hem från dagis, och då ska vi vara glada minsann, åh, vad jag längtar att få krama om henne. Efter att jag varit ledsen, så helar inget så bra som hennes goa kramar! och hennes "Met du mamma? Lippa ha marit på dagis, men nu ä Lippa hemma mamma!" <3
Kommentarer
Postat av: Malin
Men stackars lilla gumman då!
Du gör nog klokt i att försöka hålla din tårar till hon sover eller är på dagis.
Annars kan du ju alltid "slå" dig och skylla på det.
Greta har också varit känslig för sånt och jag har gråtit mycket och hon blivit orolig och gråtit hon med.
Men när jag trillade i trappan med Stina och när jag stukade foten, så förstod hon att jag var lessen för jag trillat och gjort mig illa och tröstade mig.
Det är lättare att förstå när man kan relatera till det.
Inte lika lätt att fatta när mamma är lessen för att livet är jobbigt.
Det kommer tids nog ;)
Trackback
