Bara jag och hon. <3
Jag älskar min cykel.
Imorse så cyklade jag och Filippa, när jag skulle lämna henne på dagis, och hon vinkade så stolt till fröknar och vänner, när vi cyklade utanför grinden. <3 "Här ä min mammas blåa cykel, o dä ä -min- gråa barnsadel!"
"Oj, vilken frihetskänsla det måste vara för er, att kunna ta er lite längre sträckor?" - Sa en pedagog.
-Om- det är! Det är så härligt, att bara sätta ungen där, och dra iväg på äventyr. Bara hon och jag. Bara jag och hon! Utan att vara beroende av någon annan. Utan att det hänger på någon annans tid, lust eller ork. -Vi- kan göra det vi känner för, när vi känner för det. Och vi tar oss utanför området vi bor i. Underbart!
"Mamma, kan mi inte cykla idaaa? Dä ä så hääliit o cykla!"
Vi cyklar nästintill varje dag, bara för att vi kan!
Igår så skulle jag iväg på ett ärende på förmiddagen, o min mamma tyckte att eftersom det såg ut som det skulle bli regn, så kanske jag skulle ta färdtjänst istället. Nej. Jag cyklade. Tro mig, behöver man inte krångla, tjaffsa och strula, med dem, så låter man bli. Jag blev sen på dagis igår morse, eftrsom det var F's första dag efter lång ledighet och dessutom på en helt ny avdelning, så hade de en del information till mig och jag en del att säga dem. Jag tittade på klockan, och insåg att jag skulle behöva cykla runt två kilometrer på en kvart, för att hinna i tid. Trodde inte det fanns en suck att jag skulle hinna, men tretton minuter senare så låste jag cykeln! Jag och min cykel, vi kan vi!
Jag har riktigt kasst lokalsinne, och jag kan gå fel/bli förvirrad, fast jag har gått den vägen hur många gånger som helst innan. Jag vet inte om det beror på mitt funktionshinder i botten, eller att det grundar sig på att jag i hela mitt liv åkt färdtjänst/blivit skjutsad av någon annan i rullstol. I både dessa fall, så följer man jue bara med, man behöver inte reflektera så mycket över vilken väg man tar. Man kommer ändå fram dit man ska i slutänden.
Min cykel är bra för mig i detta avseende också. Jag lär mig hitta. jag lär mig bli mer självständig. Och jag litar på mig själv, och får därmed en bättre självkänsla, för att jag klarar av att ta mig dit jag ska, själv. Det är fantastiskt!
I eftermiddag ska jag till tandläkaren, och jag tänker strunta i färdtjänst och allt sådant. Jag ska cykla! Det är kanske två-tre kilometer, och dessutom en väg jag aldrig cyklat själv. Jag är lite nervös. Hur ska det gå? Men min mor har förklarat vägen, jag har försökt memorera vägen i huvudet, men jag vet att jag kommer bli osäker och tvivla på mig själv, när jag väll är på väg. Men det -ska gå! Jag ska börja i god tid! Och jag har förberett på dagis, att jag kanske blir lite sen dit sedan.
Nu så ska jag laga mat. Både lunch till mig själv nu innan jag drar, och sedan så ska jag även laga någon middag som man kan värma sedan när jag hämtat ungen. För är hon så trött som igår, så hinns inte det med. Min trötta flicka somnade jue i min famn vid halv sju igårkväll och jag fick väcka henne halv åtta imorse. <3
Men, hon studsade glatt in på dagis imorse och kvittrade "Heeeej, ja har sovit gott!", haha, tror jag det, över tretton timmar!
--------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: Annika
Javiist är det en frihetskänsla att inte vara beroende av någon :-). Och när man cyklar får man ju bra träning ;-. Ha en bra dag. Kram
Postat av: frida
Fantastiskt!
Postat av: Åsa
Hej, jag fick din kommentar inne hos mig, och det skulle vara intressant att höra vad du har varit med om. Vill du får du maila mig, min mailadress er du ju. :)
Trackback
