Hjälpsamhet och förståelse / Trots!
De senaste dagarna har jag i princip levt utomhus. Lämnar F på dagis vid 9, har inte gått hem, har spenderat dagarna utomhus, gått promenader med fina vänner, varvat med att bara vara, och fullständigt -njuuuuta- av solens värme! Sedan har jag hämtat Flisris, och då har vi fortsatt vara ute, till 18-tiden, då jag fått släpa in henne för att äta middag. Det är såhär livet ska vara. Precis såhär, man ska kunna njuta, man ska kunna vara ute, ha friheten!
Varje vinter jag uthärdar, så vet jag att dethär, det är den fantastiska belöningen, tack, tack du vackra vår, för att du finns!
Jag önskar bara att allt kunde vara så himelskt fridfullt. Min fina flicka är inne i en hemsk 2årstrots! Hon kan när som helst, titt som tätt, förvandlas till ett monster. En galning som skriker, sparkar, slåss, bitts, rivs, nyps, nejar -allt-, kastar saker, och ligger hysterisk på golvet och skriker. Jag vet att ni nu tänker "sådär är alla 2åringar, sådär har alla småbarnsföräldrar det.."
Jag vet, jag vet att alla har det, jag vet att alla måste uthärda det, jag -vet- att det hör till utvecklingen! Men, om jag får tycka lite synd om mig själv.. Nej, det får jag inte, det är -inte- synd om mig! Jag älskar mitt barn, jag älskar att vara mamma och jag har själv valt det. Men om jag åtminstone får förklara det på mitt sätt. Så är det svårare för mig.
Kan jag inte bära en "vanlig" unge, så kan jag absolut inte bära en hysterisk 2åring som skriker och slåss och klamrar sig fast i rutchkanan och skriker "Ja mill inte mamma! ja ka aldriiiiii nånsiiiin gå hem!" Jag kan inte bara ta henne under armen, och trots sparkar och protester, traska hem med barnet. Det är det jag -skulle- vilja göra. Men det går inte, den möjligheten finns inte. Jag måste -resonera- med Filippa, tills hon, antingen glad och förstående, eller fortfarande tvärsur, men med i alla fall lite förstånd, följer med sin funktionshindrade mamma!
Och det, kära ni, det är inte lätt. Det är ingen lek att försöka komma överens med en 2åring full av trots, när hon är på sitt värsta humör. Men det är så våran relation fungerar, jämt. Samspelet i vår mor-dotter-relation, bygger på tillit, förståelse, och hjälpsamhet. Jag måste hjälpa henne med det jag kan, givetvis, eftersom hon är mitt barn, men på grund utav mitt funktionshinder, så krävs det att F hjälper till oerhört mycket själv. Annars så fungerar det inte. Och hon är SÅ FANTASTISKT duktig, hjälpsam och förstående, oftast. Nästan jämt så fungerar det så himla bra. Oftast kan vi göra det mesta som andra kan, bara på grund av att vi hjälper varandra. På grund av att F lyssnar, och förstår. Och på grund av att jag kan lita på henne!
Men trotset sätter käppar i hjulet för mig (haha, där fick jag nästan in lite humor mitt i allt.. ;), det gör att jag inte kan lita på henne. Med tanke på att "mill" hon inte, så kan hon få dumma idéer, hon förstår inte, just i det arga ögonblicket, och hon hjälper absolut inte till, när hon är som surast. Hjälp, vad svårt det blir för mig då.
Men, än sålänge har vi löst alla situationer, på mer eller mindre bra sätt. Det har även resulterat i olika mängder tårar, arga ord, skrik, slag och sparkar. Men dethär löser vi, jag och min Fantastiska Filippa! Dagar som varit hemskt jobbiga för både kropp och själ, då sitter jag vid F's sängkant och beundrar henne när hon sover! <3
Hon är två år, hon måste få trotsa, precis som alla andra barn, det är inte hennes fel att hennes mamma är funktionshindrad. Tro mig, jag visste innan jag fick barn, att detta skulle hända. Dock visste jag inte att jag skulle få en SÅ duktig flicka, oftast går det som sagt bra, och då får vi försöka hantera även de dåliga dagarna!
I förrgår fick jag en kommentar i lekparken från en mamma: "Åh Filippa är så duktig! Hon är så hjälpsam, hon verkar så mogen och så mycket äldre än hon är, men ändå med buset. Hon lyssnar så bra!" .. Det var underbart att höra, för det är helt sant. Men jag log inom mig och tänkte "Joodu, men du skulle sett henne för en halvtimme sedan!"
Men tro inte att jag undviker konflikterna och struntar i att gå ut, nehedå! Nu när vi -äntligen- kommer ut, då ska inte lite hysteri få stå ivägen, det går inte!
Regn, sol, paraply, sandlådehäng och cykelträning!
Balkongfrukost, gos och Lördagsmysmiddag!
Lek och glassmumsande!
Massa, massa lek och bus!
"Såj ja leka me baja tjöjan, mamma! Åh, såj ja åka pedeeeen!"
Du gungar min värld Filippa!
Ta hand om er!
Jag blir så imponerad av dej när du skriver! Själv "gnäller" man på sin trotsiga två-åring och alla småbekymmer man kan ha. Ni är ett bar team du och din Filippa!
jag tror inte att någon som verkligen inte har samma handikapp som dig kan förstå hur du har det.. fast på ett sett så är det ju positivt att du inte kan ta filippa under armen och bara gå. För det är ju bättre att prata än att bara tränga bort det.. Jag försöker att tänka på att jag bara inte ska ta tove under armen och gå utan att försöka att förstå vad som är rätt genom att prata med henne.. för jag tror att man kommer varandra närmare då. och pratar man med barnen om vad som är rätt och fel nu så tror jag att barnen kommer till oss när de blir äldre om det skulle vara något..
så försök att se det positivt att du inte bara kan ta henne under armen och gå iväg..
kram
Jag håller med Alexandra. Tyvärr har man ju inte alltid tiden och orken att vara så där pedagogisk som man vill och önskar. Jag försöker vid de tillfällena att inte skrika o gapa tillbaka och ta till hot för det är så himla lätt ibland. Hjälper inte ett smack utan provocerar bara barnet mer samt att de bara kommer att testa ännu mer för att se om hotet verkställs. Har jag inte tiden att vänta ut trotsen så säger jag Hej då nu går mamma och så går jag sakta hemmåt. Brukar funka och det är bättre än att stå och skrika på dem. Det kan du ju testa. Rulla sakta hemmåt och förhoppningsvis springer hon efter och ropar vänta mamma. Mina gör det och när jag stannar händer det att de slänger sig på marken och vrålar men då fortsätter jag bara att gå sakta. Jag går ju aldrig ifrån dem men tillräckligt avstånd för att de ska följa med.
Hi hi jag lämnar alltid glada barn på dagis men får oftast med mig kinkiga barn hem.
