En underbar, förstående dotter. <3
Jag har länge tänkt på att börja blogga, men tänkt att, jag har väll inget att skriva om som intresserar någon annan än mig själv? Efter att dottern Filippa kom, i Januari 2009, så märkte jag att jag kanske i alla fall hade något att skriva om. Har nämligen fått en hel del förfrågningar om ifall jag inte skulle kunna tänka mig att skaffa en blogg. Tyvärr, så har jag haft en del annat att fokusera tankarna på, exempelvis hur jag skulle lyckas flytta ett spädbarn mellan två platser, eller hur jag skulle kunna få min 1åring som nyss lärt sig gå, att förstå att mamma inte är kapabel att springa efter. ;) Men nu har vi lyckats få lite mer ordning, i -det- kaoset. Är faktiskt ledsen för att jag inte kunnat berätta om alla hinder vi stött på hitills på vägen, men vi börjar här.
För tydligen så finns intresset av att läsa om vad som rör sig i skallen på en ensamstående, funktionshindrad, småbarnsmamma? Håll till godo, detta är min blogg, mina tankar, och mina åsikter. Välkomna! :)
Jag har, de senaste dagarna konstaterat, att jag antagligen har lite andra former av problem och orosmoment i min vardag, än vad andra småbarnsföräldrar har. Eller rättare sagt, jag har massa annat, -utöver- de funderingar som andra har.
Som igår, Torsdag till exempel, så vaknade jag upp, och den första tanken som fanns i mitt huvud var "Ska jag lyckas övertala Filippa, som inte åkt vagn sedan i Augusti, att det är en bra idé att åka vagn idag?" Jag är hemskt glad att hon väljer att gå, o att hon orkar gå, så sjukt mycket som hon gör. Fast igår, så var upplägget som så, ska vi lyckas att gå till Öppna-Förskolan, så måste F sitta i vagnen. Jag kommer nämligen inte en meter i detta väglaget, utan stöd, som i detta fall blir vagnen. Jag behöver hennes tyngd i för att det ska hjälpa, och det förutsätter, att om vi ska komma iväg, så måste hon sitta i.
Nu faller det jue sig lyckligtvis så praktiskt, att jag har en underbart förstående liten 2åring, som dessutom ville träffa tomten såklart.. Så vi kom iväg. :D Efter att jag fått i henne i vagnen såklart, för även det är ett ganska mödosamt projekt för mig. Men numera så klättrar hon i själv, om jag håller henne bara.
När vi efter en kämpig promenad i snöstorm, äntligen kommer in i foaljen på Öppnis. Så lägger jag mig pladask på golvet i hallen och kippar efter andan. Då kommer en mamma, o tittar på mig o utbrister "Men oj, vad duktig du är som tagit dig hit i detta vädret!"
Jag lyckas få fram mellan flämtningarna "Det är inte mig du ska vara imponerad av, det är Filippa, som sitter i vagnen, utan att klaga!" <3 Där sitter hon, vit som en snögubbe, o bara ler. Älskade unge, vad hon får stå ut med. Jag hade jue fått stanna, åtskilliga gånger, för att vila ben, armar, och för att hämta andan, så promenaden, som för "en vanlig mamma", skulle tagit kanske 5 minuter, tog jue för oss betydligt mer. Med snön yrande rätt i ögonen.
Varje gång jag stannade så frågade jag "går det bra älskling?"
"Ja mamma, lippa snö mantarna, lippa snö mangnen, lippa snö mössan,
lippa snö ögonen, lippa snö gojgoj, gå bja mamma!"
O hon reagerade inte ens, när jag låg på golvet o kippade efter andan, hon bara satt o log, o väntade på att få hjälp.
Efter det så frukosterade vi, o så sjöng vi och träffade tomten och Filippa fick paket. :D Underbart glad att vi tog oss dit. Det var bara det, att 3 timmar senare, då var det jue dags att göra om samma procedur, för att ta oss hem igen...
Så för att göra en lång historia kortare, så efter lunch, vid 14, när F lagt sig för middagsvila, då var min fysiska energikvot "slut" för den dagen. Och det var halva dagen kvar, hur tycker ni den ekvationen går ihop? ;)
Efter en stunds nedvarvning, så kände jag att högerarmen och benen, tagid mycket stryk av promenaden. Hade rejält ont, och det som annars är jobbigt, blev nu ännu jobbigare.
På eftermiddagen fick jag dock hjälp, min fina vän Peter kom över. Egentligen bara för att få leka med F, visserligen. ;) Men hans hjälp uppskattas långt mer än han tror. Är energin slut, så uppskattas allt. Tur att det finns så fina vänner!
En annan av mina laster, är att jag -aldrig- lägger mig i tid, oaavett hur slut jag är. Igår så lade jag mig dock hyffsat i tid, o somnade med tanken "Aj, vad ont jag har, oj, vad trött jag är, imorron så ska jue F till dagis, då tar jag ett varmt bad, så känns det bättre sedan!"
Det var en fin tanke? Men på småtimmarna så vaknar F, med magknip och är jätteledsen, en halvtimme senare, när jag lyckats krångla upp en trött och ledsen unge, bytt blöja, och lagt oss igen, så är hon fortfarande ledsen, och det tog många timmar innan vi båda sov igen.
Detta resulterade i att ungen fick stanna hemma. Vi sov till 10. :) Sedan frukosterade vi. Och eftersom jag ännu en gång, har en väldigt förstående dotter, så fick jag mitt bubbelbad, trots allt!
Andra mammor kanske tar en snabbdusch, på 5 minuter, men ska jag duscha överhuvudtaget, så är även det ett rätt mödosamt projekt. Det tar sin tid. Men F satt en lång stund i soffan och tittade på MakkaPakka, och resterande badtid så stod hon och spelade orkester för mamma i badkaret. <3 Hon fick belöning för sitt tålmodiga väntande, hon fick också bada sedan, så länge hon ville!
Att jag klarar att bada Filippa själv numera, det är jag otroligt lycklig över! Men den historien hade ni fått höra om ifall jag hade börjat blogga för 1år sedan. ;)
Sedan slogs vi lite om lunchen, som hamnade på golvet, istället för i munnen, och sådana där "vanliga mamma-bekymmer-saker" ;) Någon gång på eftermiddagen så slocknade jag, med en Filippa på armen, i soffan under en fllt, åh, vad underbart! <3 Jag inser dock att när vi vaknar upp efter dryga 2 timmar, så har jag haft ungen på min onda arm, det var inte så smart, nu gör den ännu mer ont.
Sedan ha kvällen flytit på, kvällsmaten gick hem, mormor kom och hjälpte till med diverse småplock, och vi har lekt och varit glada. :)
... Jo just ja, kylskåpet valde att totalhaverera, så vi får ha maten på balkongen och hoppas att den överlever, det kan fixas tidigast Måndag. Som om det inte räckte innan. Kan inte allt bara få flyta en stund nu?
Nu är klockan sådär mycket igen, nu ska jag lägga mig, och hoppas att jag får sova denna natten i alla fall. Både kropp och själ är i behov av det.
Gonatt mina vänner.
För tydligen så finns intresset av att läsa om vad som rör sig i skallen på en ensamstående, funktionshindrad, småbarnsmamma? Håll till godo, detta är min blogg, mina tankar, och mina åsikter. Välkomna! :)
Jag har, de senaste dagarna konstaterat, att jag antagligen har lite andra former av problem och orosmoment i min vardag, än vad andra småbarnsföräldrar har. Eller rättare sagt, jag har massa annat, -utöver- de funderingar som andra har.
Som igår, Torsdag till exempel, så vaknade jag upp, och den första tanken som fanns i mitt huvud var "Ska jag lyckas övertala Filippa, som inte åkt vagn sedan i Augusti, att det är en bra idé att åka vagn idag?" Jag är hemskt glad att hon väljer att gå, o att hon orkar gå, så sjukt mycket som hon gör. Fast igår, så var upplägget som så, ska vi lyckas att gå till Öppna-Förskolan, så måste F sitta i vagnen. Jag kommer nämligen inte en meter i detta väglaget, utan stöd, som i detta fall blir vagnen. Jag behöver hennes tyngd i för att det ska hjälpa, och det förutsätter, att om vi ska komma iväg, så måste hon sitta i.
Nu faller det jue sig lyckligtvis så praktiskt, att jag har en underbart förstående liten 2åring, som dessutom ville träffa tomten såklart.. Så vi kom iväg. :D Efter att jag fått i henne i vagnen såklart, för även det är ett ganska mödosamt projekt för mig. Men numera så klättrar hon i själv, om jag håller henne bara.
När vi efter en kämpig promenad i snöstorm, äntligen kommer in i foaljen på Öppnis. Så lägger jag mig pladask på golvet i hallen och kippar efter andan. Då kommer en mamma, o tittar på mig o utbrister "Men oj, vad duktig du är som tagit dig hit i detta vädret!"
Jag lyckas få fram mellan flämtningarna "Det är inte mig du ska vara imponerad av, det är Filippa, som sitter i vagnen, utan att klaga!" <3 Där sitter hon, vit som en snögubbe, o bara ler. Älskade unge, vad hon får stå ut med. Jag hade jue fått stanna, åtskilliga gånger, för att vila ben, armar, och för att hämta andan, så promenaden, som för "en vanlig mamma", skulle tagit kanske 5 minuter, tog jue för oss betydligt mer. Med snön yrande rätt i ögonen.
Varje gång jag stannade så frågade jag "går det bra älskling?"
"Ja mamma, lippa snö mantarna, lippa snö mangnen, lippa snö mössan,
lippa snö ögonen, lippa snö gojgoj, gå bja mamma!"
O hon reagerade inte ens, när jag låg på golvet o kippade efter andan, hon bara satt o log, o väntade på att få hjälp.
Efter det så frukosterade vi, o så sjöng vi och träffade tomten och Filippa fick paket. :D Underbart glad att vi tog oss dit. Det var bara det, att 3 timmar senare, då var det jue dags att göra om samma procedur, för att ta oss hem igen...
Så för att göra en lång historia kortare, så efter lunch, vid 14, när F lagt sig för middagsvila, då var min fysiska energikvot "slut" för den dagen. Och det var halva dagen kvar, hur tycker ni den ekvationen går ihop? ;)
Efter en stunds nedvarvning, så kände jag att högerarmen och benen, tagid mycket stryk av promenaden. Hade rejält ont, och det som annars är jobbigt, blev nu ännu jobbigare.
På eftermiddagen fick jag dock hjälp, min fina vän Peter kom över. Egentligen bara för att få leka med F, visserligen. ;) Men hans hjälp uppskattas långt mer än han tror. Är energin slut, så uppskattas allt. Tur att det finns så fina vänner!
En annan av mina laster, är att jag -aldrig- lägger mig i tid, oaavett hur slut jag är. Igår så lade jag mig dock hyffsat i tid, o somnade med tanken "Aj, vad ont jag har, oj, vad trött jag är, imorron så ska jue F till dagis, då tar jag ett varmt bad, så känns det bättre sedan!"
Det var en fin tanke? Men på småtimmarna så vaknar F, med magknip och är jätteledsen, en halvtimme senare, när jag lyckats krångla upp en trött och ledsen unge, bytt blöja, och lagt oss igen, så är hon fortfarande ledsen, och det tog många timmar innan vi båda sov igen.
Detta resulterade i att ungen fick stanna hemma. Vi sov till 10. :) Sedan frukosterade vi. Och eftersom jag ännu en gång, har en väldigt förstående dotter, så fick jag mitt bubbelbad, trots allt!
Andra mammor kanske tar en snabbdusch, på 5 minuter, men ska jag duscha överhuvudtaget, så är även det ett rätt mödosamt projekt. Det tar sin tid. Men F satt en lång stund i soffan och tittade på MakkaPakka, och resterande badtid så stod hon och spelade orkester för mamma i badkaret. <3 Hon fick belöning för sitt tålmodiga väntande, hon fick också bada sedan, så länge hon ville!
Att jag klarar att bada Filippa själv numera, det är jag otroligt lycklig över! Men den historien hade ni fått höra om ifall jag hade börjat blogga för 1år sedan. ;)
Sedan slogs vi lite om lunchen, som hamnade på golvet, istället för i munnen, och sådana där "vanliga mamma-bekymmer-saker" ;) Någon gång på eftermiddagen så slocknade jag, med en Filippa på armen, i soffan under en fllt, åh, vad underbart! <3 Jag inser dock att när vi vaknar upp efter dryga 2 timmar, så har jag haft ungen på min onda arm, det var inte så smart, nu gör den ännu mer ont.
Sedan ha kvällen flytit på, kvällsmaten gick hem, mormor kom och hjälpte till med diverse småplock, och vi har lekt och varit glada. :)
... Jo just ja, kylskåpet valde att totalhaverera, så vi får ha maten på balkongen och hoppas att den överlever, det kan fixas tidigast Måndag. Som om det inte räckte innan. Kan inte allt bara få flyta en stund nu?
Nu är klockan sådär mycket igen, nu ska jag lägga mig, och hoppas att jag får sova denna natten i alla fall. Både kropp och själ är i behov av det.
Gonatt mina vänner.
Kommentarer
Postat av: Unnur
Kul att du börjat blogga! Jag kommer att följa dig ska du se:) Hälsa familjen! Kram<3
Postat av: Sari Sjöström
Har läst! Tänk vad barn är duktiga i tidig ålder, F vet vad du klarar och vad du klarar mindre bra, hon följer er i livet efter er takt och förmåga. Det är ert liv och ni klarar det aldeles utmärkt! Kram "FASTER"
Postat av: Malin
Barn vet och accepterar så mycket mer.
Kul att du börjat blogga!
Postat av: Maria
Jag är så imponerad av dig Carro och Filippa.<3<3<3<3
Trackback
